Eftersom det här är min första slutsignal tänkte jag följa god sed och presentera mig.
Hej, jag heter Thomas Lövgren, är 28 år, kommer från en liten norrbottnisk by och jobbar som frilansjournalist och lärarstudent.
Jag jobbar nästan uteslutande med sport och egentligen är jag nära nog totalt ointresserad av sport.
Det kanske tarvar sin förklaring, då en övervägande majoritet sportreportrar i branschen har ett brinnande intresse för allt vad idrottslig utövning heter. Dessutom har många av dem en mer eller mindre framgångsrik idrottskarriär bakom sig.
Jag har varken eller.
Till min stora glädje är jag inte unik, enligt sägnen hade inte radiolegendaren Sven Jerring någon idrottskarriär och inte heller var han sportfåne. Där slutar nog alla likheter och jag ska inte förmätet jämföra mig med storheter som Jerring.
Det som lockade mig till den journalistiska banan från början var intresset för människan. Att få arbeta med sport medför också att man får möta just människor, och man får ofta möta människor som älskar sin idrott. Däri ligger fascinationen och det som får mig att fortsätta gå på allt från isdans till heloktanig motorsport är just att se människor utföra stordåd tillsammans, vare sig det är att koordinera armar och ben eller ratta en bil med fler hästkrafter än vad som är rimligt.
När jag skriver de här raderna har jag för några timmar sedan träffat ett gäng simmare i Gammelstads badhus.
Deras unika förutsättningar, deras utvecklingsstörning eller funktionsnedsättning, har inte hindrat dem från att ta steget in i idrottens värld och där har de omfamnats av klubbkamrater och ledare, de har fått chansen att inte bara plaska i en pool utan faktiskt ta sitt intresse på allra största allvar. Det är något av det finaste man kan få från idrotten – en chans att förverkliga sina drömmar. Medaljer i all ära, personliga rekord visserligen, men att efter en genomförd tävling få pusta ut och känna en känsla av fullkomlighet och gemenskap – det är det största.
Men, det här är inte meningen att vara något smörigt hyllningstal till idrottens glans, det finns naturligtvis baksidor och de ska man inte sticka under stol med.
Vi har under veckan kunnat läsa om en baskettränare vars hela liv varit en utmaning i det dolda och vad som till sist kulminerade i ett viktigt rop på hjälp efter en situation som kunde ha slutat med allra största olycka. Floskelvarning: Idrotten förenar.
Jag var på presskonferens i Luleå Energi Arena igår, där presenterades en rejäl lågoddsare: David Visscher, som är åter kommen till elitbasketen. Hans egna ord var:
”Det känns lite som att jag håller ställningarna för Jens tills han kan komma tillbaka.”
David Visscher skämtade, men bara halvt, när han berättade att han frågat Jens Tillman om han kunde tänka sig att vara hans assisterande tränare.
Jag kan ha helt fel, det kan ha varit hans passion för basketen som avgjorde, eller något ekonomiskt incitament. Men jag tror inte det, jag tror att en stor faktor till att David Visscher valde att ta över Luleå Basket var att han ställde upp för en vän i nöd, sin forne idrottsbroder.
Den relationen är bara toppen av det isberg som är idrottens gemenskap. Den gemenskapen verkar genomsyra hela idrottsvärlden, allt är såklart inte en rosaskimrande och alldeles, alldeles underbart, det finns en verklighet där personer känner sig tvingade att ”självmedicinera” för problem som de inte törs erkänna och där grova brott förekommer, men det är inte där idrotten ska ta avstamp.
Den ska ta avstamp i alla de funktionärer och föräldrar som ställer upp, för utan dem skulle det inte bli någon fotbollscup eller orienteringstävling. Den ska ta avstamp i alla de utövare i olika färger, former och åldrar som investerar sina liv i att jaga mål och drömmar och som tillsammans åstadkommer sådant som på pappret verkar omöjligt. Idrotten ska ta avstamp i det mänskliga, det oförklarliga som driver oss till att utmana oss själva.
I det som vi sportreportrar, enträget försöker få svar på när vi envisas med den styltiga frågan:
”Hur känns det?”