Kanske man skulle bli en paparazzi? En bild på Tiger Woods, gärna med lite blåmärken efter frugans sving häromsistens, gör dig tydligen till mångmiljonär.
Undrar vad en bild på Tiger Woods privatplan från 2002 skulle inbringa?
Sådana har jag nämligen många av hemma.
Det var 2002 och jag var tämligen nyanställd på Kuriren när jag fick samtalet som sände mig ut på Tigerjakt.
En journalist från Västerbotten ringde till Kuriren, en lördag tror jag att det var, när jag bara var inne en snabbis på jobbet. Killen började prata om Tiger Woods och att han var på väg till Luleå i bilen och jag, ja, jag fattade ingenting.
Från början var jag övertygad att han drev med mig, misstänkte att jag var med i något suspekt radioprogram, men killen hade rätt.
Tiger hade varit i Västerbotten med flickvännen Elin Nordegren för att fira jul och nu skulle han flyga hem från Luleå. Oj,oj.
Tiger Woods är en världsstjärna i dag men han var ännu hetare 2002. Då var han förmodligen världens mest kände idrottsman och hade som färgad slagit sig in i den ”vita” sporten golf. En golfens Barack Obama.
Nyhetsvärdet var enormt.
En bild och några ord, om än bara ett grymtande alternativt en rap, hade vi dragit upp stort i tidningen.
Men skulle han verkligen lyfta från Luleå?
En flygledarkompis gav mig ett nummer som skulle reda ut begreppen. Flight planning service bekräftade att ett privatplan fanns på Kallax och att det skulle lyfta samma dag.
Men kanske var det bara något litet skitplan? Så jag frågade vilken typ det var.
– Tja, det är väl bland de finaste privatplan du kan ha, svarade mannen i luren. Å fan. Tigerjakten drog igång.
Med kameran i högsta hugg begav jag mig till Kallax. Tiger var tvungen att gå genom ankomsthallen som en vanlig passagerare, så var reglerna fick jag meddelat.
Jag tog massor av bilder på hans plan som stod prydligt uppställt på Kallax men ingen Tiger var i sikte.
Så jag ställde mig och väntade i ankomsthallen.
Och väntade.
Hemma hade jag en egen tiger som fräste högre och högre för varje gång jag ringde och meddelade att jag skulle bli sen. De stora planerna för kvällen blev allt mindre i väntan på den store idrottaren med det lilla lyxplanet.
Och kissen på hemmaplan hade ingen som helst förståelse för att det smög omkring högvilt i Luleåterrängen.
Svettiga handflator, flackande blick, stressad andning, bilar som kom, bilar som åkte. Att vara paparazzi och skvallerreporter är fasen inte lätt.
Kanske där! Nej, inte där heller...
Och vad fan skulle jag säga när han väl dykte upp?
– Hello mister Woods. Is it okey if I..., nej, för dumt. inte kan jag väl kalla en snubbe som är lika gammal som mig för mister?
– Hello, Tiger... nej, inte fan är jag Tiger med Tiger. Och att som svensk kalla någon för Tiger känns ju onaturligt från första stund. Kunde han inte hetat Björn? Björn Skog.
En timme blev två. Två blev tre. Men med tanke på ilskan på hemmaplan fanns det en risk att två skulle bli en till slut. Och då pratar jag inte om timmar.
Jag satte mig i bilen och åkte i väg.
När jag lämnade Kallax mötte jag en bil med tonade rutor som svängde in till höger innan ankomsthallen. Än i dag ångrar jag att jag inte vände om och följde efter. Tiger hade nämligen inte behövt gå den vanliga vägen utan smusslades in bakvägen, fick jag höra efteråt.
Det är bara konstatera – han hade en räv bakom örat redan då.
Men jag är ju tydligen inte den enda som blivit blåst av Tiger ...