Jag känner ingenting.
Det är ganska trist faktiskt.
Men samtidigt har jag lärt mig leva med det - och min kärlek för idrott kommer alltid att finnas med mig.
Den här tiden på året blir jag extra påmind om att jag inte har något favoritlag. Medan polarna kan bli på festhumör eller tvärtom efter en match är jag likgiltig till hur det slutar.
Ibland blir jag avundsjuk på mina kompisar som kan följa en match med sådan inlevelse. Och som kan hålla på sitt lag i vått och torrt.
Själv sitter jag bara där och känner ingenting. Eller jo, jag kan glädjas om någon i Northland Basket eller Solna Vikings gör en något läckert - typ en block eller en snygg steal. Eller om en fotbollsspelare genomför 90 minuter med knappt ett felpass.
Däremot kan jag inte glädjas över lagen jag skriver om.
I torsdags blev jag ordentligt påmind om min likgiltighet.
Jag satt jag ensam på pressläktaren när Luleå Hockey besegrade Frölunda i den femte kvarts-finalen. När 17-årige Peter Cehlarik satte 1-0 i första perioden blev publiken i extas. På läktarna gjorde folk "high fives" och kramade om varandra. Likaså i bistron som ligger närmast pressläktaren - där skålade bordsgrannarna och skrattade ihop.
Jag kan tänka mig att polarn "Walle" var i extas framför TV-apparaten och att frugans farsa Jonny knöt näven ute på Lerbäcken. Men själv satt jag på min stol och imponerades över annat.
Exempelvis imponerades jag över den höga ljudnivån som Coop Arenas 5.405 åskådare lyckades skapa.
Jag kollade även in Frölundaspelarna som slog i sargen och Luleåspelarna som sträckte armarna i skyn. Hur Julius Hudacek uppträdde när han var förbannad över att ha blivit pååkt av Joonas Vihko i momentet innan Cehlarik petade in pucken köksvägen.
Men något annat kände jag inte.
Eller jo - jag tänkte att det hade varit coolt att kunna känna som alla i arenan. Att stå där och applådera på rad tio eller att vifta med flaggan.
När jag var yngre höll jag på Luleå Hockey, Plannja Basket och Luleå Basket.
Och när det var skidåkning på TV:n kunde jag heja på länsåkarna Christer Majbäck och Niklas Jonsson.
Men genom åren har allt det där försvunnit. Framför allt sedan jag började jobba som journalist för sex år sedan.
När man utbildar sig och senare slussas in i arbetslivet får man lära sig att vara neutral. Man ska inte hoppa av glädje efter ett mål och jag tror det har fått mig att tappa det.
Nu kan jag sitta och titta på en match och hoppas att den avgörs under ordinarie tid för att vi ska hinna få med den i papperstidningen innan presstopp. Vem som leder kvittar - huvudsaken är att jag hinner skriva och intervjua i tid.
Det är inte så att jag skiter i matchen. Jag kan få puls av en situation eller händelse. Ett snyggt mål eller en fin prestation kan göra mig imponerad - men det spelar ingen roll vem eller vilka som står för den.
När jag brukar berätta det här för folk får jag sällan någon förståelse.
Oftast får jag höra: "Nog vet jag att du sitter och jublar i smyg" - men så är det inte. Jag älskar idrott, taktik och så vidare. Men det spelar ingen roll vem eller vilka som vinner eller förlorar.
Ibland känner jag mig ganska dum i vissa situationer. Exempelvis när jag är ledig och ser Luleå Hockey med kompisar. Då kan de ställa sig upp och jubla när Luleå gör mål medan jag sitter jag kvar i soffan och känner - ingenting.
Men det finns faktiskt ett undantag.
Mitt kära Liverpool i engelska Premier League får mig fortfarande att dra på smilbanden. Även om jag har tappat lite där också.
I går när jag snackade med min fru om min tilltänkta slutsignal sa hon någon i stil med: "Men du har slutat bli grinig när de förlorar" och det kändes ända in i hjärtat.
I eftermiddag sitter jag på pressläktaren i Scandinavium.
Om ni ser någon på pressläktaren jubla så vet ni att det inte är jag i alla fall.