Populismens vindar blåser på många ställen och en som uppenbarligen har fingret i luften är Gianni Infantino. Han är president över Fifa och efter den smått parodiske Sepp Blatter som till slut försvann från stolen strax innan julen 2015.
Det var ju nu allt skulle bli bättre var det tänkt. Under Blatters styre kördes Fifas rykte i botten på grund av muthärvor, fulspel och korruption. Det är bara att kolla in spelfilmen United Passions från 2014 som blev ett bevis på den allmänna distanslösheten som verkar ha funnits hos potentaterna på Fifa.
Ett propagandaverk som lär ha kostat nästan 30 miljoner dollar att göra och ska ha spelat in 319 dollar på öppningsdagen i USA. Totalt har den gett ungefär 150 000 dollar i inspelade pengar, världen över. Ett fiasko såklart som lär vara svårt att toppa.
Till slut kom tiden i kapp Sepp Blatter och han fick avgå efter fint journalistiskt arbete från Andrew Jennings som grävt fram alla fulheter.
Sedan blev det Gianni Infantino som tog över Fifa och han tycks, trots sin förmåga att sköta lottningar, vara en man som ger folk vad folk vill ha.
Först är det den så kallade "trippelbestraffningen" som ska bort när en spelare stoppar en klar målchans får utvisas för detta, får straff emot sig även och blir avstängd nästa match. En rimlig regel egentligen eftersom den gynnar det anfallande laget. Och ingen kallar det väl dubbelbestraffning om en spelare får en utvisning och automatisk avstängning efteråt.
"Vi har visat att vi lyssnar på fansen, spelarna och fotbollen för att nå en gemensam lösning", har Infantino sagt.
Det kan tyckas märkligt att en filur som Sepp Blatter kan ta sig så långt trots sina uppenbara brister men en stor anledning till detta är det stöd han hade hos de mindre nationerna. Eftersom varje medlemslands röst väger lika mycket kan lilleputtar som Tonga, Panama och Färöarna ställa till det för sportens större länder. Det var dessa som Blatter stödde sig på.
2022 har vi ett VM i Qatar att vänta. Det är märkligt i sig sett till landets storlek, historia och arbetsförhållanden. Ett mästerskap ute i öknen känns bara det metaforiskt. Eller att hela klubblagscirkusen måste anpassa sitt schema för att VM hålls under vintern. För det går ju inte att spela boll där när det är som varmast.
Vi får ändå ett mästerskap med 32 lag under 2022. Till 2026 däremot kan det hända andra saker. Turneringsformatet kan ändras för att innehålla 40 eller till och med 48 lag.
"Baserat på det vi har sett i Europa efter expansionen av EM, så tror jag att det är en bra idé", sa Infantino i mars.
Alla som följde EM någorlunda inser att det INTE är en bra idé. Mjäkiga matcher, blaskiga brödgäng och försiktig fotboll var resultatet. EM har till skillnad från VM bjudit på underhållande turneringar från 2000 fram till 2012. En stor anledning till detta var just tävlingsbalansen mellan lagen där de sämre gängen kan slå de bästa, en bra dag. Eller varför inte vinna hela köret, likt Grekland gjorde 2004 med viss flax.
Verkligheten i ett VM med 40 eller 48 lag vore alltså att nationer som Uzbekistan, Jordanien, Burkina Faso, Venezuela, Israel och Montenegro skulle ha det få lättare att nå VM. Handen upp på den som tror att det gör VM bättre.
"Vi måste vara mer inkluderande", säger Infantino och låter så där trött som bara en floskelspottande chef kan vara.
Oavsett om antalet medlemmar i Fifa ökat från drygt 150 i mitten av 90-talet till dagens 211 är det väl knappast någon som tror att det skulle bli särskilt mycket bättre. Trelagsgrupper där spelschemat skulle missgynna ett av lagen är bara en av parametrarna som indikerar att detta inte är något att ha.
För tänk tillbaka till EM och det snålspelande Portugal som tråkade sig fram till guldet i det nya formatet och tack vare en synnerligen turlig lottning. Det var inte särskilt kul att skåda. Däremot tände mästerskapet till när förhandsfavoriterna Tyskland och Frankrike smällde samman i semifinalen.
Landslagsfotbollen har varit på nedgång under en längre tid nu och ytterligare ett förstorat mästerskap skulle bara förstärka den trenden.