Det är något med att gå till frisören. Något skrämmande som jag inte riktigt kan sätta fingret på. Jag får lite tandläkarkänsla över det.
Det har jag för övrigt absolut inga problem med. Nej, jag går faktiskt hellre på en gaddkontroll än tar det sista steget in på hårsalongen.
Det brukar bli i snitt fyra klippningar per år. En runt jul, en vid sommarn och två där det behövs. Och det är just de där nödvändiga friseringarna som drar ut på tiden. I två månader brukar jag gå och gruva mig för håret. De sista veckorna ser det oftast rent för jävligt ut, men jag krigar in i det sista. Det är först när morsan lite försynt frågar "Anton börjar inte håret bli långt nu?" som jag inser att det börjar bli dags. Då får man det svart på vitt - det är inte längre sjaskigt snyggt. Bara sjaskigt.
Problemen börjar redan när man gör entré på salongen. Där sitter minst fem andra i vänthallen och bara stirrar ut en när man glider in lite nervöst. Och inte blir det bättre av deras blickar. "Fan så han ser ut, har han inte råd att fixa barret oftare eller".
Snabbt klipper jag en kölapp och sätter mig ner i ett hörn. På bordet ligger läslektyr. Trafikmagasinet eller Vogue. Totalt ointresserad som jag är av motorer hugger jag så klart hellre modetidningen.
"Jaha han är inte bara fattig, han är en fjolla också", ser jag hur de andra tänker.
När den oerhört jobbiga väntan på att det ska bli min tur är över kommer nästa ångest.
"Hur vill du ha håret?", frågar frisörskan.
För att lätta på stämningen drar jag den klassiska: "Kortare".
Hon ger ifrån sig ett plågat leende och jag inser att jag inte var den första att ge det fyndiga svaret.
Mitt halningsförsök har misslyckats. Lite vagt försöker jag förmedla att det ska vara kort på sidorna och längre uppe på. Frisörskan ser nästan plågad ut.
"Vänta ska jag hämta en bild", säger hon.
Allt som krävs är en snabb blick på rock-a-billy-frisyren.
"Precis så hade jag tänkt mig", säger jag med en överdriven belåtenhet.
Skönt, nu ligger det inte i mina händer längre.
Frisörer är annars bra på det här med att bryta ner och bygga upp en människa. Tortyr A och B måste nästan ingå i kursplanen. Jag är typen som alltid ser till att duscha och tvätta håret hemma innan jag åker till salongen. Döm då av min förvåning när frisören drar en hand genom håret och konstaterar:
"Jag skulle behöva schamponera det här innan jag börjar klippa".
Undan för undan sjunker jag längre ner i stolen. Inte ens kapabel att tvätta sitt eget hår. Patetiskt.
Som om det inte vore nog frågar frisören vilken hårprodukt jag använder.
"Dust it", svarar jag nöjt med känslan av att jag minsann imponerat på henne.
Hennes ögon spärras upp. Jag känner att jag har lyckats. Så kommer kommentaren:
"American crew kommer lansera ett pulver som är precis som Dust it. Fast för män".
Den sista meningen ekar i huvudet. Botten är nådd, jag är beredd att kasta in handduken. Då inser frisören sitt misstag.
"Men du har en jättefin hårfärg, den ska du vara rädd om".
Ett desperat försök att rädda situationen. Som går hem. Man är ju inte den som är den när man får smicker.
Hon håller upp spegeln i nacken och jag nickar godkännande åt klippningen. Ungefär som att provsmaka ett vin, man skickar inte tillbaka det.
När jag kommer ner till kassan har hon redan slagit in schampot på min nota och ett vax som jag borde köpa. Glatt betalar jag 850 spänn och går hem med en nöjd känsla.
Det är först timmarna senare som det slår mig vilket helvete jag varit med om.
Jag ska aldrig mer klippa håret på salong.