Elitserien gör fel.
Flera stora fel som är anledningen till att färre och färre går och ser ishockey live.
Jag var själv en stor nej-sägare till att ta in NHL-spelare under lockouten. Ligan skulle inte kännas rättvis, klubbarnas ekonomi skulle hamna i risk och de unga spelarna skulle få lida av mindre speltid.
Alla tre är väl så goda argument som håller. Men som jag ser det finns ett ännu större problem för elitserien.
Det är att det börjar klassas som en tråkig skit-liga. Ursäkta ordvalet.
I princip samtliga klubbar visar upp röda alarmerande siffror när det gäller publiksnittet. Jag skulle vilja lista tre stora anledningar till att det blivit så.
- Underhållningen. Eller kanske ska man säga den underhållning som det inte bjuds på i och med att matcherna är målsnålare än någonsin.
- De uteblivna profilerna. NHL-spelarna som inte finns i elitserien utan istället spelar i KHL eller Schweiz.
- Lättillgängligheten. Känner du för att se en match i soffan eller framför datorn är det fixat på två sekunder.
Jag kan bara gå till mig själv i det här fallet. Innan jag blev journalist och innan jag såg tjusningen med små detaljer som leder till seger oavsett pris (vilket faktiskt är vad sporten går ut på) gick jag på ishockey för att få vara med om en upplevelse.
Det kunde handla om att få vara med om ett matcharrangemang som ger rysningar, mål som får en hel hall att koka, nerv och spänning i ett fartfyllt spel där man aldrig visste vad som skulle hända härnäst.
Nu för tiden vet man precis hur en elitseriematch ser ut. Ungefär som att se en repris på en halvtaskig Bond-rulle - man vet exakt hur upplägget är.
I GRUNDEN handlar idrott om att vinna. Men mer och mer faller det faktiskt också in i underhållningsbranschen. Och jag går i alla fall inte på bio och ser en film som jag redan tittat på en gång.
Där är elitseriens problem. Hur ska de kunna övertyga åskådare att besöka match efter match i en grå grundserie på 55 omgångar, när det ändå inte hettar till och blir något nytt förrän slutspelet.
Det är lätt att peka finger och säga att det är lagen som måste bjuda upp till dans. Men det tycker jag inte heller är rätt. Har man nu, som Luleå Hockey exempelvis, hittat ett vägvinnande spel, så ska man väl inte ändra på det bara för underhållningsvärdet. Då tappar man en annan del av publiken istället. Den som är ute efter sportens framgångar.
Nej, för att få med båda delar av publiken måste man se större än så.
När jag var i Schweiz på reportageresa för ett par veckor sedan fick jag se ett exempel på hur underhållande ishockey egentligen kan vara. En stor anledning till det var NHL-proffsen som tillåts i NLA. När Kloten mötte Fribourg hade jag inte koll på en enda spelare förutom Emil Lundberg och Brooks Laich. Även fast det var en ganska medioker match var det underhållande att se ett NHL-proffs som Laich. För att inte tala om Henrik Zetterbergs uppvisning dagen innan när Zug spöade Langnau.
Att släppa in NHL-proffsen hade förvisso varit en kortsiktig lösning som bara hade höjt ligans underhållningsvärde en säsong.
DÄREMOT TYCKER jag man kan slänga en blick mot Nordamerika. För oavsett vilka skräplag det är som möter varandra borta i NHL så blir det händelserika och roliga matcher. Visst, spelarna är så oerhört mycket skickligare än i elitserien men det har också med spelets flyt att göra.
Är det något amerikanarna kan så är det att skapa underhållning. Spelförstörande moment beivras hårt, är det en tveksam offside väljer de hellre att fria än att fälla, touch-icing ger färre avblåsningar och den mindre rinken ett snabbare spel.
Framförallt spelytan skulle jag vilja se att elitserien tog efter. Då tror jag att målen också skulle komma. Större offensivare zoner ger ju så klart fler chanser och i slutändan mer fullträffar.
Så nästa gång ni anklagar Luleå Hockey för att spela ett tråkigt spel. Se större än så.
Eller som man säger "over there".
Hate the game - not the player.