Det mesta jag har skrivit i mina tidigare slutsignaler har varit lite glatt, lättsamt och med en släng av ironi.
Nu är det dags för något nytt. I dag vill jag ge en känga till min egen yrkeskår. Vi journalister.
En gång i tiden ansågs en bragd vara exempelvis när ishockeylandslaget tog OS- och VM-guld samma år. Eller när Anja Pärson vann fem medaljer, varav tre guld, på VM i Åre. För att inte tala om Stefan Holms magiska vändning i OS-finalen i Aten 2004 på höjden 2,36 som innebar guld.
Prestationer som lever kvar i folks minnen länge. Prestationer som är värda all hyllning.
Men nu för tiden krävs det inte så mycket längre för att få en bragdstämpel. Marcus Hellner gjorde ett ganska uselt Tour de Ski, fram till de sista loppen där han lyckades klättra till en andraplats men var helt chanslös att nå segrande Dario Cologna. Trots det slog ”experter” fast att vi redan nu kan ge Gällivareåkaren bragdguldet för 2012. Och menade alltså att vi inte skulle få se en lika imponerande svensk prestation på årets resterande 358 dagar. Sådana uttalanden gör mig lite mörkrädd.
Överlag blev det en otrolig hajp kring just den bedriften. Media var som tokiga. I en intervju med Gällivares kommunalråd Tommy Nyström sade denne att han fick tårar i ögonen. Till och med Luleå Hockey hyllade Marcus Hellner i samband med en av sina hemmamatcher.
Inget ont om Hellner. Komma tvåa i Tour de Ski är en fin prestation. Men i min bok är det inte i närheten av en bragd. Vad bedömer vi det vara när han råkar vinna tävlingen? Eller den dagen han tar flera guld samtidigt på ett OS eller VM – mästerskap som jag rankar högre än touren.
I någon sorts avsaknad av andra stordåd är det som att vi journalister vill höja allt till skyarna. Och det ska man veta om medier. Vi kan skapa en opinion.
Så fort jag nämner att jag inte går igång på en andraplats i Tour de Ski, eller att ett JVM-guld i ishockey inte på långa vägar är lika stort som ett seniorguld, tittar folk lite snett och undrar om jag verkligen är sportjournalist.
Anledningen? Jo, vi medier har skrivit upp de här prestationerna som superbragder. Och säger vi att det är så – då tycker allmänheten, de flesta i alla fall, att det är på det viset.
Vi journalister måste tagga ner lite grand med superlativen. Oftast börjar det i direktsändning när kommentatorer skriker sig hesa över hur fantastiskt bra något är. Visst, jag håller med om att inlevelse är a och o för en intressant sändning. Men nu för tiden verkar det inte spela någon roll om det är gruppspelsmatch eller VM-final. Tonläget är den samma hos de flesta.
Den naturliga följden är sedan att kvällstidningarna slåss om att ha den vassaste hyllningen (eller sågningen) i deras upplaga. De ska alltid ha gått ett steg längre än den andra.
Sen hakar vi dagstidningar på. Ska vi få vår röst hörd är det bara att stämma in i hyllningskören. Annars försvinner vi i mängden. Med det menar jag inte att vi är fria från ansvar – tvärtom.
Hela den här utvecklingen gör oss – och er läsare – avtrubbade. Vi köper till slut att en ”bra prestation” är en ”jättebragd”. Vi köper att Marcus Hellners andraplats i Tour de Ski skrivs upp mer än när Charlotte Kalla vann densamma, eller att Småkronorna får lika mycket (om inte mer) medialt utrymme än om Tre Kronor hade tagit guld.
”Men det är ju roligare att se JVM än riktiga VM”, kanske några av er säger. Då kan ni göra den här jämförelsen: Luleå Hockey vinner SM-guld samtidigt som J20-laget gör det. Vilket är störst? Svaret är enkelt. Och då tycker jag ändå att juniorlaget ofta bjuder på en roligare hockey än a-laget.
Hyllas den som hyllas bör. Men i rimliga proportioner.