En fem år gammal Emil Öhman står och skakar vid Kitty Cat-skotern. Familjen är uppe i morföräldrarnas stuga i Arvidsträsk och nu ska den äldste sonen skolas in.
I den motortokiga familjen är pressen hård. Farbror Mats Öhman var under sina storhetsdagar Sveriges främsta skoteråkare och pappa Thomas Öhman är en duktig rallycrossförare.
Men femårige Emil vill inte sätta sig på Kitty Caten. Han vågar inte.
Finns dokumenterad
Den aningen äldre dottern, i familjen som har följt med Öhmans till stugan, hoppar däremot glatt upp bakom sin pappa som kör iväg.
Thomas Öhman skakar lite på huvudet och säger:
- Vad fan har jag avlat för någonting?
Händelsen finns dokumenterad på film och Emil Öhman skrattar gott när han 20 år senare tänker tillbaka på sin första upplevelse av skotrar. Sen dess har det hänt mycket med den lille grabben som var livrädd i Arvidsträsk. I dag är han en av världens mest respekterade skoteråkare och livnär sig på sporten som proffs i USA.
Ville inte lägga av
Vägen dit har dock inte varit spikrak.
Öhman började tävla som tolvåring. Året innan hade farbrodern Mats Öhman
brutit nacken och blivit för-lamad efter en olycka i Ryssland.
- Det var min idol så det var verkligen inget roligt. Men jag bestämde mig ändå för att börja tävla, säger Emil Öhman till Norrbottens-Kurirens utsända team som träffar honom i garaget i Tvärån.
Tävlandet var förutsättningslöst och handlade mest om att ha roligt. Men ju äldre Emil Öhman blev desto mer ville han utvecklas resultatmässigt.
Efter att ha stått och stampat i några år stod han inför ett val 2006.
Lägga av med skoteråkandet eller göra en ordentlig satsning.
Två år senare hade han bärgat sitt första VM-guld i karriären.
Fick inte gasa
Känsla för att köra fort har han alltid haft. Åtta år gammal fick han sin första skoter i födelsedagspresent - en Yamaha 250. Emil och pappa Thomas åkte ut för att testköra. Med ett förbehåll.
- Jag fick inte gasa fullt, säger Emil Öhman.
Efter ett tags körning kände sig dock åttaårige Öhman allt mer säker på sig själv och frågade pappa Thomas om han inte kunde få testa gasa för fullt.
"Nää", svarade hans far. "Joo", hörde Emil.
Var arg
Åttaåringen gasade iväg för fullt över gärdet, vände och körde tillbaka till sin rosenrasande pappa.
- Han vevade med armarna och var arg. Så det var bara att sluta köra för den dagen, säger Emil Öhman och skrattar på nytt.
Har flyttat igen
Trots en resultatmässigt blekare säsong har inte Tvärå-killen långt till ett leende. Istället konstaterar han att det har varit ett olycksdrabbat år med sjukdomar, omkullkörningar och tekniska bekymmer vid helt fel tidpunkter. Trots det har Ski-Doo visat visst intresse för att förlänga Emil Öhmans
utgående kontrakt.
De tidigare två åren har 25-åringen bott i St Cloud, Minnesota - som kanske mest är känt som karaktären Marshall Eriksens hemort i komediserien How I Met Your Mother.
Men till den här säsongen har flyttlasset gått till den lilla skidbyn Hill City.
- Vi bor i en kabin, eller vad man ska kalla det. Warnert (tävlingsteamet) har köpt en sån och renoverat upp den så vi bor tre förare där. Det är rätt fint, men det händer ju väldigt lite där förutom att vi kör skoter.
Men uppassningen är det inget fel på.
- (skratt) Jag bäddar aldrig sängen själv. Det fixar dem. Jag trivs väldigt bra i Hill City, men det är nog så lite rörelse där. Framförallt är det bra
förutsättningar eftersom vi har träningsbanan precis bredvid.
Hårt träningsschema
Bo i en skidort med vänner. Få sängen bäddad. Åka lite skoter. Och ta ut en heltidslön. Det kan låta som en dröm - men riktigt så glamouröst är det inte, menar Emil Öhman.
- Det är ju inte så att vi super varje helg och sen sätter oss på skotern och kör. Vi tränar ju faktiskt väldigt hårt fem till sju dagar i veckan.
Och när det gäller löner ligger skotercrossåkare i lä jämfört med många andra sporter.
- Jag lever gott. Men det är ju inga hockey- eller fotbollslöner - långt ifrån.
Och ska man leva på sporten finns det bara ett ställe att tävla på. I Nord-amerika.
15.000 åskådare
På hemmaplan i Sverige kan de riktigt bra åkarna få ekonomin att gå runt. Kanske tjäna någon krona.
Men intresset är inte det samma som i USA. Även fast det ökar för varje år. När SM i stadioncross hölls i Östersund för en månad sedan var det en publiksuccé med närmare 4.000 åskådare. I staterna kan det vara upp emot 15.000 på plats när tävlingar körs. Och fram-förallt sänder TV-kanalen CBS
direkt.
Inte så farligt
- Det är lite annorlunda än i Sverige. Men det är skitbra att sporten börjar få vad den förtjänar, för det är väldigt sevärt.
Anser du att ni inte får det genomslag som ni förtjänar som idrottsmän?
- Ja, det tycker jag. Det blir bättre, men det har tagit väldigt lång tid. Om någon gör sig illa på en tävling kommenteras det alltid i artiklar att det är så farligt och att sporten skulle förbjudas, säger han.
- Sen pratar många om miljön också. Men ta en ishockeymatch som exempel. Det är ju miljövänligt i sig, men tänk då på alla som kör bil dit för att se matchen - det är ju ganska mycket avgaser. Vi spiller ut mycket också, men vart ska man dra en gräns?
Tänker inte sluta än
Emil Öhman går ut till köket i garaget för att ta sig en mun vatten. På vägen passerar han mängder med segerkransar och troféer som står uppradade längs väggen.
Och fler räknar han med att det ska bli. För något slut på karriären ser han inte på ett bra tag framöver.
- Så länge du bara har huvudet med dig och är hungrig kan du hålla på länge.