Året var 1994. Plannja hade försökt värva Dennis Aulander i flera säsonger och till sist nappade han och lämnade Småland för Norrbotten.
– Jag kommer ihåg att jag kom upp till Luleå med två banankartonger med allt jag ägde och fick några hundralappar av Lasse Mosesson så jag hade till mat. Jag hade ingen aning om hur framtiden skulle arta sig. Det blev nio år och en fantastisk tid med kärlek, fru, bröllop och två underbara barn, säger Aulander.
Det var lite snålt av Mosesson...
– Tja...men ett par hundralappar var mycket på den tiden, säger Aulander och skrattar.
Nio säsonger och fyra SM-guld senare hade talangen från Ängelholm förvandlats till en ikon i klubben och i dag återvänder Aulander till Luleå för att hyllas under BC Luleås match mot Nässjö.
– Det känns väldigt surrealistiskt allting. Det är få förunnat att uppleva allt som jag gjorde under tio år. Att få komma tillbaka är en enorm ära och jag är en mycket lyckligt lottad man, säger han.
Numera jobbar Aulander på Sanda Riksbasketgymnasium och är tränare i Wetterbygden Basket.
– Det har hunnit rinna mycket vatten under broarna sedan jag lämnade Luleå och jag har allt att tacka basketen för. Jag lever livet med hus, familj och jobb.
Aulander har ingen aning om hur hyllningen kommer att gå till, men han ser fram emot flera saker med vistelsen. Förutom matchen och nya arenan är det en speciell maträtt han bara måste få beställa.
– Jag ser fram emot att promenera på Luleås gator med min hustru. Vi ska besöka Östergök och äta chilikyckling och träffa alla vänner. Vi är så många som delar samman minnen, säger Aulander och fortsätter:
– Men det är också naivt att tro att den tiden kommer komma tillbaka. Ibland tänkte jag att jag borde återvända till Luleå, men det är en svunnen tid.
Hur bra koll har du på BC Luleå i dag?
– Väldigt bra koll. Det är klubben i mitt hjärta. Jag har många fina minnen från Brahe och Östersund, men inget som konkurrerar ut mina nio år i Luleå. Det var väldigt unikt på alla sätt och vis.
Han fortsätter:
– Vi var väldigt lyckligt lottade på den tiden, både basketspelarna och ishockeyspelarna, får då var ingenting i Luleå vunnet. Jag minns hysterin 1996 när Luleå Hockey vann och 1997 när vi vann. I dag är det otacksamt att vara idrottare i Luleå då förväntningarna är så stora. Man blev bortskämd med alla framgångar, så det är nyttigt att skrapa en nitlott för att kunna glädjas när man vinner.
Du funderar inte på att flytta upp igen och coacha?
– Jag har aldrig fått frågan, men sen tror jag man ska vara på en viss nivå om man ska vara aktuell för BC Luleå. De har en mästarcoach i dag och ska ha kvar honom så länge som möjligt. Peter är bäst i Sverige och är i bästa föreningen.