Efter att Luleå Basket tagit klubbens andra raka guld förra våren påbörjades uppbyggnaden av säsongens trupp. Amerikanskan Emily Correal och stjärnguarden Miah-Marie Langlois lämnade samt talangerna Amanda Kantzy, Moa Lundqvist, Nathalie Lindén och Olivia Lindgren.
In kom collegeguarden Asia Boyd, belgiska bolltrollaren Julie Vanloo, landslagscentern Danielle Hamilton Carter och framtidshoppen Lovisa Brunnberg och Elin Setzman.
– Vi ville ha ett lag som springer mycket, har mycket hjärta och som bjuder på underhållning. Inte bara vinna matcher utan också locka åskådare. Vi skulle ut i Eurocup och alla pratade om att vi måste ha större spelare för att klara av det, men jag gillade inte det. Ska vi ta bort våran identitet som lag bara för att vi ska ut i Europa? Vi valde att köra vidare på det som gjort oss framgångsrika tidigare, säger tränaren Jens Tillman.
Målet var att ta guld igen och starten på grundserien kunde inte ha blivit så mycket bättre. Luleå Basket vann premiären mot främsta konkurrenten Udominate med 78–66 på bortaplan och tog sedan tolv raka segrar.
Klubben gjorde debut i Eurocup och imponerade trots att de rankades sist. De visade att de inte skulle bli något strykgäng i turneringen redan från start.
Men trots framgångarna var inte allt perfekt.
Nyförvärvet Asia Boyd levde inte upp till förväntningarna och fick lämna klubben i slutet av november. Även Tina Trebec fick tacka för sig då hon inte lyckats komma tillbaka efter två knäskador och inte var nöjd med sin speltid.
Det skapade oroligheter i laget och kort därefter kom första förlusten i ligan.
– Det var rätt att ta in och rätt att ta bort. Jag har inga problem med det. De passade inte in i det jag och vi vill göra, så det var hejdå. Det var mycket attityder och det stämde inte överens med speltid och hur man är som lagkamrat. Allt måste stämma och det gjorde det inte. Det spred sig i laget och många var upprörda, säger Tillman.
På vilket sätt?
– Jag fick höra att jag hade gjort och sagt saker som inte stämde. Det blev trubbel av det. Det var lite skumt. När vi tog upp allt och frontade spelare fanns det personer som visste hur det låg till, men ingen tog coachernas parti utan höll sig till spelarna.
Var det två läger?
– Ja, det var det.
Hur påverkade det laget?
– Mentalt var vi tvungna att fixa i ordning det igen och reparera. Men det gick okej och vi gjorde det bra utan dessa spelare.
Luleå studsade tillbaka och vann sju raka matcher. Dessutom värvades belgiskan Sofie Hendrickx som en ersättare för sparkade duon.
– Det tog ett tag att hitta en ersättare och vi blev lite slitna då vi inte hade så mycket rotation, säger Tillman och fortsätter berätta om valet av Hendrickx:
– Vi tyckte att hon skulle passa in i vårt spel och Julie Vanloo känner henne personligen. Vi kunde inte chansa allt för mycket och jag tycker vi gjorde ett bra val.
Vindarna började blåsa Luleås håll igen, men då kom nästa bakslag.
Nyckelspelaren Josefin Vesterberg hade dragits med en knäskada ett tag och var på väg tillbaka. Trodde hon. En ny undersökning visade dock att hennes främre korsband var av och att hon missar resten av säsongen. Det var ett hårt slag i magen för Luleå som byggde sitt spel runt 22-åringen från Höken.
– Det var tungt. Vi upptäckte att vi inte var så starka defensivt längre då ”Jossan” hade täckt upp mycket. Vi var tvungna att ändra försvarsspelet och få ordning på det. Hon gjorde så mycket både defensivt och offensivt, så det blev lite kaos för oss.
I Eurocup fortsatte det gå bra för Luleå som gick vidare från gruppen vilket var en stor bedrift. I åttondelsfinalen mot ungerska laget Miskolc tog det dock slut.
– Det gick jättebra för oss i Eurocup och det var svårt att veta hur bra motståndarna bra, men vi fick en bra mix. Vi insåg att det gick och satte Luleå på kartan. Det var verkligen häftigt och vi fick ut det vi ville.
Slutet på grundserien blev däremot tuff, till stor del på grund av Vesterbergs frånvaro.
Den 27 februari förlorade Luleå stort mot Udominate på bortaplan och efter det föll laget mot Sallén på hemmaplan. Förlustsviten fortsatte med ett nederlag mot Alvik och plötsligt var de regerande mästarna inte en självklar guldkandidat längre.
– Dessa tre förluster var väldigt viktiga. Jag har aldrig förlorat mer än två i rad, tror jag. Vi hamnade där och det var nödvändigt för att vi skulle kunna hitta tillbaka igen. Det var en knäpp på näsan. Att förlora gillar inte elitidrottare men det kan också göra att man vaknar.
Vad berodde svackan på?
– Det handlade om jättemycket. Bråk hit och dit igen. Det är svårt att peka på en sak, men det främsta var att alla tyckte saker och vi ledare kanske inte tog det på allvar. Det var alla mot alla och vi behövde hitta en sak att enas runt.
Var det en stormig säsong?
– Ja, litegrann. Annorlunda. Efter Eurocup väntade man på dippen som inte kom, men så försvann spelare och det var många som inte förstod varför. Då blir det lite stormigt men vi redde ut det. Vi enades och gick vidare.
Luleå avslutade grundserien med att besegra Fryshuset och Norrköping. Men känslan var inte på topp när laget gick in i slutspelet.
– Jag visste inte om vi skulle hinna få med alla på tåget och om alla skulle köpa sina roller. Jag var inte säker på hur det skulle gå och vi har verkligen fått kämpa. Vi hade kunnat åka ut redan i kvartsfinalen.
Luleå gick obesegrade ur både kvart- och semifinalen.
Men Jens Tillman var inte helt nöjd.
– Vi fick slita mot Norrköping och Alvik. Det gick, men det var inte en hundraprocentig känsla. Det var en utmaning och det gillar jag. När vi behövde slå på slog vi på.
Finalen blev en repris på fjolåret.
Luleå mot Udominate.
Efter fyra matcher var ställningen 2–2 och en avgörande match spelades i Luleå torsdag 18 april.
Inför ett utsålt Luleå Energi Arena körde hemmalaget över gästerna och fick lyfta SM-bucklan för tredje året i rad.
Det var inte en eller två spelare som klev fram och avgjorde – det var lagmaskinen Luleå Basket.