När jag klev in på planen efter segern och publiken hyllade stadens nya hjältar låg bara resterna kvar av en fullständig urladdning.
På det där golvet hade ett gäng ursinniga krigstörstande basketspelare dragit fram och inte skonat någon. Som ett gäng skrämda katter hade Sallén dragit sig åt sidorna och kunde bara titta på när den svartklädda armén dansade segerdans inför en salig publik.
För Northland Basket fanns bara en väg och det var framåt. Och då kunde ingenting stå i deras väg.
På andra sidan hade det kaxiga Upplandslaget med landets mest fruktade gladiator stått och spänt musklerna.
”Bullet. Att möta henne i arenan är som att möta en vägg. Få har det som krävs för att möta henne. Hon njuter av att krossa sina motståndare.”
Speakerrösten på TV4 hade lika gärna kunnat säga: ”Bullet. Hon var den näst mest skräckinjagande gladiatorn vi kunde hitta i det här landet. Men vi kan bara inte visa upp Anna Barthold i rutan så länge barnen är vakna”.
Christy Bacon har länge haft ett rykte om sig att vara den tuffaste och starkaste spelaren i ligan. Men det behöver vi inte tro längre. Anna Barthold är den farligaste, hårdaste och jävligaste spelaren som funnits i en baskethall i Luleå. Troligtvis också den hårdaste människan som någonsin levt i Norrbotten. Sallén hade också oturen att Barthold fyllde år i går – med en finalplats som enda önskan.
I går klev hon in och visade för resten av laget och 2.635 på läktaren att det här inte var en match som gick att förlora. Det var inte ett alternativ.
– I förstafemman har vi många erfarna spelare, men jag är kanske den som har mest erfarenhet, och vet vad som krävs. Jag tycker att jag gjorde ett bra jobb, berättar hon.
Sallén pallade inte trycket från publiken eller från Bartholds lag. Den enda som verkade oberörd var Luleåvana Katarina Andersson och mitt i all finalhysteri kunde jag inte låta bli att tänka på hur bra Northland blivit om de lyckats övertala Andersson att vända hem. Med Barthold och Katta under korgarna hade ingen vågat sig in där.
I gårdagens krönika efterlyste jag vinnare i startfemman. Efteråt räcker det med att se alla vita näsdukar (eller var det t-shirts?) på läktaren som sa ”Skona Sallén – låt dem leva – de har fått nog med stryk” för att konstatera att det var precis vad de visat upp.
Efter att ha imponerats ordentligt av Anna Barthold och sättet hon ledde laget på i matchinledningen fokuserade jag på Brittany Smarts bländande spel resten av matchen.
Om Anna Barthold är lagets stora och farliga gladiator är Smart det starka och atletiska granitblocket som förgör motståndet med sina skadliga attacker. I går tog hon sju offensiva returer, gjorde 21 poäng och spelade ett lysande försvarsspel. Jag har aldrig sett henne bättre.
Sju offensiva returer.
Efter matchen stod Smart med axlarna uppvikta på linnet och hennes fortfarande pulserande biceps gjorde mig nästan rädd.
– För mig är det här den största matchen jag spelat, säger hon.
Norrköping är en väldigt tuff uppgift och det här kan bli en klassisk finalserie.
Northlands armé måste ta med sig det här spelet mot Dolphins för att kunna erövra nästa slag också, och det stora frågetecknet är om laget klarar sig utan sin tredje artist.
Gladiatorerna ”B. Smart” och ”Big Bad Barthold” kommer sakna Cleopatra.