Jag kan tänka mig vilken häftig resa det har varit för spelarna, ledarna, fansen – för det har det varit för oss journalister. Så jag tänkte ge er vår, åtminstone min, bild hur det har varit att bevaka denna finalserie.
Vi backar bandet till 22 april. Northland leder finalserien med 2–0 i matcher. Nu väntar ett guld på bortaplan eller en ny match redan nästa dag.
Kurirensporten fyller två bilar med två fotografer och fem journalister. Backluckorna fulla med champagne, guldfärg, löpsedlar, konfetti – saker vi behöver vid eventuell guldfotografering.
Vi är beredda på antigen göra en 16-sidig guldbilaga eller sex ”förlustsidor”. Det är omöjligt att veta hur det slutar. När det är åtta sekunder kvar har vi fortfarande ingen aning vad som väntar oss.
Det blev ingen guldbilaga den här gången och vi måste flytta fokus. Vi har ungefär 60 minuter på oss innan tidningen ska gå i tryck. Intervjuer, krönikor, bilder, nyhetsartiklar, webb-artiklar, betyg, statistik, tv-klipp.
När vi börjar närma oss mål och är några ynka minuter från deadline dör internet. Sportchef Jimmy Landström håller på att skriva klart sin krönika när han bli utloggad.
Panik?
Ja, minst sagt.
Vi samlar oss. Jobbar som ett lag. Håller andan, tummar och tår.
Internet börjar fungera igen och i allra sista sekund blir allt klart.
Vi andas ut, packar ihop och tar bilen till närmsta mack. Det är midnatt och trötta blickar. Vi äter vi korv och planerar för kommande dygn.
Under den nattliga färden tillbaka till Luleå konstaterar vi att media verkar ta mest styrk av dessa back to back-matcher.
Snöblandat regn faller mot rutan och André Samuelsson försöker hålla gänget vakna med en musikquiz. Efter en stund tar han chansen och slår på olika laglåtar. Stämningen blir direkt frostig. Sportredaktionen är allt annat än överens när det gäller favoritlag och det är många olika klubbmärken på kaffekopparna vid datorerna.
Efter några timmars sömn samlas vi på redaktionen igen. Förutsättningarna är samma. Guldbilaga eller sex "förlustsidor". Vi äter lunch men det är svårt att koppla av.
– Tänk om Luleå Hockey också hade spelat final nu, säger sportchef Landström.
Vi skrattar halvt åt det på grund av arbetsbelastning vi hade utsatts för.
Vi närmar oss matchstart och hallen börjar fyllas. När klockan är 19.04 är rond 1 igång och publiken skrivs till 2632 personer. Även denna gång är det helt omöjligt att säga hur det ska sluta. Northland ligger under i början av den fjärde perioden och Udominate känns starkare. Micke Blomqvist höjer näven i luften i princip varje gång Umeålaget gör poäng och hemmapubliken håller andan.
Vi försöker prata med varandra, men det är helt omöjligt. Våra pressplatser är precis framför läktaren där ett hundratal falsettskrikande flickor tar i från topp till tå för att ge Northlandspelarna energi. Det är svårt att inte beröras av det, om än trumhinnan är nära att spricka.
När nyckelspelaren Miah-Marie Langlois får sin femte foul med dryga sex minuter kvar ser det mörkt ut för Northland. Men efter viktiga poäng och returer från Anna Barthold och en iskall Allis Nyström från straffkastlinjen är Northland plötsligt i förarsätet.
Tangenterna börjar gå snabbare och när slutsignalen ljuder börjar vår kamp mot klockan. När våra läsare öppnar tidningen i morgon ska de få läsa en guldbilaga, så nu gäller det att jobba effektivt.
Flera tusenstals tecken, hundratals bilder och ett par gråa hårstrån senare var guldbilagan i tryck.
När jag går i pension om sisådär 40 år ska jag minnas dessa dagar. Det var en ära att få bevaka denna finalserie och vägen dit.