OS i Albertville, Lillehammer och Nagano.
Nu är Bodensaren Anders Sundqvist redo för Sotji – hans fjärde olympiska spel i karriären.
– Jag varit med om många VM. Men OS är OS, det är något extra speciellt över OS, säger han när Kuriren träffar honom hemma i Boden innan avresan till Ryssland.
1989 gjorde han sitt första VM och 1992 sitt första OS som herrchef i Sveriges alpina landslag. 25 år har passerat sedan dess, han har hinnit ha en mängd olika uppgifter och brinner fortfarande för sin sport.
– Det är fantastiskt roligt, säger Sundqvist som även har en aktiv skidkarriär bakom sig.
Han har testat på andra yrken genom åren. Men varje gång har han återvänt till skidbacken.
I början av 2000-talet var han klubbdirektör i Luleå Hockey och han var även gymnasiechef i Luleå under ett år innan han valde att börja åt det svenska skidförbundet igen.
– När jag var i Luleå Hockey saknade jag inte skidåkningen någonting. Men när jag blev gymnasiechef saknade jag spänningsmomenten, alla tävlingar och matcher, säger han.
Numera är han tillsvidareanställd av förbundet. Hans titel är sportchef.
Vad är din uppgift?
– Oj, jag höll på att säga det undrar jag också (skratt). Nej, men skämt åsido, jag är den person som ska hålla ihop alla bitar i det alpina landslaget.
Exempelvis vad?
– Jag brukar säga att jag framför allt coachar coacherna. Vi har ju rätt så många anställda i vår organisation, även om det är få i jämförelse med andra nationer inom den alpina sporten.
Vad mer, förutom det?
– Jag sköter utbildning, uttagning, ger träningstips, är bollplank och även störtloppstränare.
Är det du som tagit ut OS-truppen?
– Ja, bland annat. Jag är delaktig i alla beslut som tas.
Blir det mycket resor i ditt yrke?
– Jag hade 180 övernattningar i fjol, det är ganska mycket kan jag tycka själv. Som landslagstränare låg jag mellan 210 och 242 nätter per år och det är ju mer än ett arbetsår som ligger runt 221 dagar.
Vad driver dig?
– Du skapar dig en oerhörd gemenskap när du är ute och reser. Är du ensam i yrket så blir det lätt en tristess, men vi är alltid ganska många runtikring och då blir det lättare att klara av det, säger han och fortsätter:
– Jag gillar den här tävlingsnerven, den härliga känslan när det är race. Och sen är det oerhört kul med alla utvecklingsbitar – det är ett väldigt intressant jobb.
Du är 57 år, blir du kvar inom sporten till pensionen?
– Jag tror nog jag blir kvar. Men inom idrotten kan det gå fort, man kan lika gärna sluta i morgon. Passar det inte så är det något annat som gäller.
Nu väntar ditt fjärde OS som ledare, dina tankar?
– Det ska bli ofantligt spännande. Jag har varit i Sotji fyra gånger och det är en fantastisk plats. Det är otroligt hur man har byggt upp OS-området, det går knappt att beskriva – det är hög klass rakt igenom.
Hur upplever du oroligheterna som varit i Ryssland inför OS?
– På ett sätt känns det lite oroande med tanke på allt som händer där. Jag tror och är ganska övertygad om att säkerheten kommer vara bra. Men man ska aldrig säga att ingenting händer.
Vad har ni satt upp för målsättningar?
– Jag ska inte säga att vi tar tre medaljer. Men vi ska självklart vara med och slåss om pallplatserna. "Se och lära" är ett jäkla dåligt uttryck, men det är viktigt för vissa åkare att kunna vara med i OS utan att vara medaljkandidater.
Du pratar i vi-form, är ni ett lag?
– Vi håller på med en individuell idrott, men vi är ändå ett team som gör allt tillsammans.
Vad blir din uppgift i OS?
– Förutom mina vanliga uppgifter ska jag vara den som ser till att allting fungerar så smidigt som möjligt. Det handlar om att fixa träningstider, anmälningar, listor och gud vet allt. Sen ska de aktiva ha biljetter hit och dit. Det är en sån roll jag kommer att ha.
Hinner du med något annat?
– Vi har ju tävlingarna som kommer att bli spänningsmomenten. Sen hoppas jag hinna se någon hockeymatch också. OS är speciellt och man vill gärna uppleva stämningen som är runt spelen.