På toppen.
Björknäsvallen, 2005.

Zarko Kovacevic tittade på klockan han bar på armen och förde pipan mot munnen.
När han höjde blicken mot resultattavlan på Björknäsvallen i Boden kunde han konstatera att de 6.459 personerna i publiken verkligen fått valuta för pengarna. Hemmalaget Bodens BK hade just besegrat de blivande seriesegrarna AIK med 5–1 och såg ut att säkra nytt kontrakt i fotbollens superetta med sju matcher kvar att spela.Matchens lirare, och förre AIK:aren, Andreas Ingel stod med ett stort leende på läpparna efteråt och konstaterade att det ”nog var den skönaste segern i karriären”.
Men det skulle bli ännu bättre.
– Det ansågs som klart att vi hade fixat det då vi slog Trelleborg matchen efter AIK. Jag var en av de som hade sådana tankar i huvudet – jag såg absolut inte något nedflyttningsspöke. Jag gjorde precis samma fel och misstag som alla andra, berättar Ingemar Ek, dåvarande klubbdirektör i BBK.
Då hade Boden tolv poäng ner till Mjällby, som låg sist i serien. Och bara sex matcher kvar att spela.
– De (Mjällby) ringde mig när det var tio omgångar kvar och undrade hur vi gjorde året innan då vi mötte Falkenberg i sista matchen och klarade kontraktet. I efterhand ångrar jag de råd jag gav, säger Ingemar Ek.

Guldvittring.
Björknäshallen, 2004.

”Det var ett ruskigt tryck på de 2.777 åskådarna. Det måste vara rekord för damidrott inomhus i Norrbotten, både till antal och till ljudnivå. Jag kommer på rak arm inte på när jag senast var på något evenemang när hela publiken var så engagerad, så högljudd och skapade en sån underbar stämning.”
Orden är Torkel Omnells. Den dåvarande sportchefen på Norrbottens-Kuriren hade bevittnat semifinalen mellan IBK Boden och Södertälje i Björknäshallen, dit innebandyn hade flyttat in under slutspelet.
IBK förlorade både semifinalmatcherna, men hade satt ett avtryck i resten av innebandysverige.
IBK Boden hade hela kommunen i ryggen och landslagsstjärnor som Anna Gustafsson och Sara Bergström förde laget framåt. Samtidigt ryktades det om att klubben skulle värva nya VM-spelare till nästa säsong.
– Vi tillhörde ju de bästa lagen i landet och det var många som var intresserade i södra Sverige av hur vi bar oss åt egentligen för att spela så bra bandy och dra så mycket publik. Vi fick stor respons från många lag och många spelare var intresserade söderifrån och ville komma hit upp för att spela, berättar Kent Wärja, dåvarande sportchef i klubben och senare även sportchef i Bodens BK.

Krigarhjärta.
Björknäshallen, 2002.

Spelarna skakade på huvudet i båset då Bodens IK åkt på ännu en utvisning av domare Christer Lärking. 0–2 hemma mot Leksand i kvalserien var ingen bra start på resan mot elitserien.
1994, 1995 och 1996 hade föreningen varit en seger från att ta steget upp och inget tydde på att det skulle gå vägen nu heller.
Men i boxplay lyckades talangfulle Mats Diberius reducera och bara 20 sekunder senare fick Håkan Nordin tag i pucken och satte fart framåt.
Storlaget Leksand hade aldrig lyckats ställa upp något ordnat spel i numerärt överläge innan den rödklädda spelaren stormade fram. Lagkamraten Johan Tellström hakade på och när passningen kom hade han sett luckan.
2–2 satte Leksand i gungning.

”Lagmoral kallas det visst”, sa målvakten och matchens lirare Björn Bjurlin efteråt.
Det blev till sist en poäng, efter förlust i straffläggningen. Men lagets uppoffrande spel och vilja imponerade och plötsligt såg BIK ut att kunna gå långt.
Men avgrunden var närmare än någon kunde ana.

Chocken.
Strandvallen, 2005.

Trots flera chanser att göra mål lyckades inte Bodens BK vinna den avgörande matchen borta mot Mjällby. Daniel Torres, som gjort en lysande säsong och tillhört lagets stabilaste spelare, duckade för en boll som nådde motståndarfötter. Det blev upprinnelsen till matchens enda mål.
BBK tog inga fler poäng i superettan, samtidigt som Mjällby tog 15 på de sista sex matcherna, och äventyret var över.Men det fotbollssupportrarna minns av avslutningen på säsongen är hjulställningen i Björknäsvallens ena mål veckan innan.
– När det var tre matcher kvar förstod vi att vi var inblandade i nedflyttningsstriden. Vi tog ett krafttag mot Ljungskile och spelade väldigt bra. Vi dominerade matchen och så hade vi målet som skulle ha gett oss en 1–0-ledning, minns Ek.
Peter Gitselovs skott hade gett laget en viktig ledning – om inte bollen studsat ut på planen igen. Domare Tobias Mattsson uppfattade inte målet och misstaget har blivit en symbol för BBK:s öde.
”Jag ser att bollen går mot hjulet och att den tar där. Jag trodde att det var ett givet mål. Målvakten började skratta och jag frågade honom ”det var väl mål?”. Ja, ja, svarade han”, berättade Peter Gitselov för Kurirens Anders Appelgren på plats

Vägen nedåt.
Hildursborg, 2008.

Ulrika Waara spelade med IBK Boden under många år och har sedan agerat ledare och styrelsemedlem. När hon tänker tillbaka på de så kallade guldåren gör hon det med glädje.
– Det var mycket och det var ett stort intresse överhuvudtaget. Jag minns det som att hela stan kokade, berättar hon.
– Det var fruktansvärt kul. Men sen ... vad hände sen?
IBK gick aldrig längre än den där semifinalen och för varje år som gick tappade klubben i konkurrens med motståndarna. Fyra år efter de bejublade slutspelsmatcherna i Björknäshallen spelade laget sin sista elitseriematch.
I och med 4–6-förlusten borta mot Örnsköldsvik var tiden i Sveriges topp över. IBK Boden ramlade ur högsta serien.
Ulrika Waara ser det som att tiden som krävdes från alla i organisationen tog ut sin rätt. Eldsjälarna brann ut och de ideella krafterna inom klubben orkade inte kämpa i uppförsbacke.
– Det är ett otroligt jobb och ska man jobba med det på sidan om är det för få personer det handlar om. Man bränner ut folk, säger hon.

Stålbadet.
Bodens IK:s kansli, 2004.

Det blev inget elitseriespel för Bodens hockeylag.
Trots att laget nådde framgångar i allsvenskan och började siffrorna i bokslutet sakta men säkert lysa rött allt starkare.
Det blev en kamp för att klara av elitlicensen 2004, men tack vare insamlingar och hjälp utifrån klarade BIK sig.
– Alla säsonger var ju tuffa efter att vi vunnit serien.
Efter att vi gjort oss av med B-O Karlsson, som spelat hela sin karriär i Boden och Johan Tellström … toppspelarna försvann ju och det gick inte att ersätta dem, berättar dåvarande klubbchefen Urban Åström.
Plötsligt började kampen på isen komma i skymundan för kampen utanför. Trots att publiken fortsatte att komma till Björknäshallen så lyckades inte klubben få in tillräckligt med intäkter för att kunna vända på den ekonomiska utvecklingen.
– Kostnaderna var för höga, om det sedan var spelarna eller om det var cheferna eller totalt sett så … det känns lite … vi hade inte koll på läget helt enkelt, säger Åström.
I början av 2005 gick Urban Åström själv ner på en halvtidstjänst och man hade tvingat bort löneposter i form av spelare. Klubben var i fritt fall.
– Jag hade inte med reklamen att göra, men naturligtvis hade jag ett ansvar för ekonomin och det var därför vi gjorde oss av med spelare under säsongen. Vi såg att det kunde gå ännu mer åt helvete. Vi hade en för liten organisation för att vara ett så kallat topplag i allsvenskan. Vi hade en och en halv anställd, resten var på ideell basis, säger Urban Åström.

Raset.
Boden Arena, 2008.

Steget ner till division I blev jobbigare än tänkt för Bodens BK. Steget upp igen var inte enkelt att ta och direkt degraderingen var klar 2005 började spelarna lämna laget.
Samtidigt var det svårare att värva spelare till en division I-klubb av många - som dessutom låg i Norrbotten.
– När man väl är i superettan går det lättare. Dels får du ett bidrag på fyra miljoner, som är en bra grund, och sedan blir du uppmärksammad på ett annat sätt och knyter lättare till dig spelare, berättar Ingemar Ek.
Efter två säsonger med mittenplaceringar var det däremot dags för Bodens BK att ta steget upp i eliten igen.
– När vi fick den nya arenan hade vi ett väldigt bra lag och våra seriekollegor hyllade oss för att ha gjort de bästa nyförvärven. Vi hade första hemmamatchen på Boden Arena hemma mot Brage och matchen bestod av ett enda långt anfall mot Brages mål.
När det var 30 sekunder kvar fick de en frispark strax utanför vårt straffområde och gjorde 0–1, säger Ek.
– Det var en liten chock och efter det började förlusterna. Och vi åkte ur division I.
Den blev en återkomst i division I året efter, men sedan 2011 är Bodens BK tillbaka i tvåan.
– Inget går att göra ogjort. Men det är klart att man gör misstag i början, men det hade vi lärt oss att sopa bort. Det hade varit intressant att fortsätta i superettan år fyra och år fem, säger Ingemar Ek.
Förra säsongen slutade BBK femma i division II.

Uttåget.
Boden, 2005.

Bodens IK inledde säsongen 2005/2006 i division I. Steget från att ha nosat på en elitserieplats till att falla genom seriesystemet gick fort.
Säsongen innan hade laget spelat matcher mot bland annat Skellefteå AIK, men deras öden skulle ta olika vägar. Samma säsong som västerbottningarna avancerade till elitserien och inledde en period som maktfaktor inom svensk hockey väntade slutet för Bodens IK.
Den 1 december 2005 försattes Bodens IK i konkurs.
– Den tidigare styrelsen byttes ut – och den nya satte BIK i konkurs. Sedan satte de den gamla styrelsen på pottan genom att göra dem återbetalningsskyldig, säger Urban Åström.
Uttåget ur hockeyvärlden fick ett mörkt slut.
Samtidigt som klubb- och varumärket begravdes fortsatte debatten kring vems fel det var.
Oavsett svaret på den frågan är verkligheten den att idrotten i Boden har tappat mycket av sin forna glans. I dag är det allsvenska laget Boden Handboll det stora ljuset i publiksporternas mörker.
2004 genomförde tidningen Aftonbladet en undersökning som sade att Boden var landets fjärde hetaste idrottsstad. Rankat efter idrotternas prestationer och innevånarantal.
Urban Åström:
– I dag är det inte ens Norrbottens fjärde hetaste.

Mörkret.
Boden, 2013.

IBK Boden ramlade ur division I 2011 och därmed hade även innebandyklubben lämnat toppen på allvar.
– Det är väl handbollen egentligen som hållit sig någorlunda, men i övriga sporter har det fullständigt rasat. Man tappar ledare och folk runtomkring, samtidigt tappar man spelarunderlag, säger Ulrika Waara.
Men Kent Wärja tror att det finns ljus i tunneln.
– Framgång föder framgång. På mindre orter brukar det vara så, det går upp och ner, säger han.
Ulrika Waara har däremot ingen större framtidstro. På frågan om IBK Boden kan ta sig upp i högsta serien igen är hon tämligen negativ.
– Man ska aldrig säga aldrig, men det krävs så otroligt mycket. Man måste bygga upp en organisationen runt i föreningen och man måste bygga upp så att man har en bredd i ledarstaben och ungdomsverksamheten. Att nå till toppen har vi inte underlag till i Norrbotten och då börjar vi i stället prata om kostnader. Och ska vi köpa in spelare då har vi inte ekonomiska förutsättningarna.
– Division I skulle gå att nå men elit ... jag skulle bli förvånad om det gick att nå inom de närmaste tio åren.