Efter Töretjejen Sara Erikssons framgångar kom nästa stjärna fram på damsidan. Nerell nådde aldrig längre än ett VM-silver (2007). Eriksson tog två VM-guld på 90-talet.
Men tyvärr är det inte meriterna på brottarmattan som blir det sista på folkets näthinnor. Det blir det öppna och infekterade bråket med landslagsledning och förbundskaptenen Fariborz Besarati. Han var den som upptäckte systrarna Johanna, Sofia och Lisa Mattsson under sin tid i Gällivare. Sedan fortsatte han träna dem i Klippan. Och där hamnade Ida-Theres Nerell (tidigare Karlsson) i kläm. Sofia kom upp i samma viktklass som henne – två av Sveriges just då mest framgångsrika brottare på damsidan. Kollisionen var ofrånkomlig och visade sig inför OS i London 2012 när Bodenbrottaren hade kvalificerat sig, men Besarati valde Mattsson.
Jag väljer hellre att minnas Nerells insats på brottarmattan. Hennes fajtingface under uppvärmningen, när hon gick in i bubblan – och spräckte den som en ilsken geting. Fem EM-guld hann hon samla på sig, fyra på OS i Aten 2004 och som sagt två VM-silver. 31 år är ingen ålder och alldeles för tidigt, men jag förstår hennes val.