I dag 22-årige Granit Buzuku blommade ut fort som fotbollsspelare.
Han kom tidigt upp i Gif Sundsvall och som 14-åring väntade provspel med Hammarby.
Det var nära att kontrakt skrevs, men i slutändan ville Buzuku hellre stanna. Som 16-åring tog han klivet upp i Giffarnas A-lag.
– Jag gjorde en träning och dagen efter fick jag sitta på bänken, säger Granit Buzuku när han minns tillbaka på den tiden.
I U19-serien ansågs han vara en av de allra mest spännande spelarna och han fick chansen i ungdomslandslaget. Intresset väcktes till och med från utlandet. Serie A-laget Lazio ville att han skulle komma på provspel, men Sundsvall sa nej eftersom Buzuku var under kontrakt och nyss hade kommit hem från landslagsläget.
– Det är historia nu, men jag skulle dit i en vecka. Det är inget jag grämer mig över, även om det hade varit kul.
Runt den tiden började motgångarna. 18 år gammal drog han av korsbandet. Samtidigt som det hände satt Granit Buzuku och Gif Sundsvall i förhandlingar om ett nytt kontrakt. Klubben visade sitt förtroende genom att erbjuda ett treårskontrakt – men när anfallaren kom tillbaka från skadan var det svårt att slå sig in i laget.
– Jag känner inte att jag har fått en chans av Giffarna. Jag har fått kriga från botten och det är ingen som har hjälpt mig om jag säger så. Jag har min familj att tacka för att de har stått vid min sida hela tiden.
I fjol lånades han ut till norska Egersund – ytterligare ett år i U21-serien var inget alternativ. På förhand var känslan bra, men efter ett tag märkte Buzuku att det inte var något för honom.
– Jag blev ytter och inte så involverad i spelet. Ett halvår var jag där, men så åkte jag hem. Förra året spelade jag inte så mycket eftersom jag mest satt på bänken i allsvenskan.
Inför det här året var han fast besluten att ta en tröja i Gif Sundsvall. Klubbens planer var dock annorlunda.
– De ville tydligen satsa på annat. Jag kände mig redo från dag 1, så det känns lite tråkigt.
Är målet att en dag bli en allsvensk spelare i Gif Sundsvall?
– Ja, men nu fokuserar jag bara på att göra Luleå bättre som fotbollsstad. Hittills har jag bara sprungit runt med ett leende på läpparna. Här mår jag bra. Det har varit tufft i Sundsvall, jag ska inte ljuga om det. Jag har grinat mycket och det har varit svett och tårar. Vissa träningar har det gått bra i flera månader och ändå har jag inte fått chansen. Då börjar man undra om det är fel på en själv eller om man är dålig.
Några sådana tankar lär han inte ha i IFK Luleå.
Buzuku har fått mycket speltid och stort förtroende att vara lagets offensiva nav tillsammans med Joel Rajalakso. Han kan också fokusera fullt ut på fotbollen och har inget jobb att fundera på vid sidan om.
– Jag har aldrig jobbat i hela mitt liv. Jag vet inte hur det är att vakna upp klockan 9, eller jo vi hade ju lagfrukost 9 i dag... Men det gäller att ta hand om sig själv och se till att man mår så bra som möjligt.