Det må visserligen vara få dagar att konkurrera om, men torsdagen är definitivt den kallaste under 2017.
Piteå IF:s sportchef Jens Hedström möter upp på LF Arena i rejäl dunjacka och låser upp till omklädningsrummen.
Vi slår oss ned vid ett bord och inleder intervjun med att blicka på ett foto från 2005. Länslaget pojkar -89 från Tage Vågelinds Cup. På översta raden står en 16-årig smal kille med mössa.
– Där är jag! Jag såg inte mig själv först. Kul att se alla, det där gänget minns man. Vi var väldigt många innermittfältare som alla skulle få plats så många fick spela på olika positioner. En kul tid även om det inte gick så bra resultmässigt, säger Hedström.
Ledare på den tiden var Leif Strandh och Rikard Hällgren. "Leffe" som sedan också var A-lagstränare för Jens Hedström i Piteå IF och som på sätt och vis ledde in honom på en tränarkarriär.
I dag är Hedström 27 år gammal och har en ovanligt lång tid som ledare bakom sig. Redan som 20-åring tog han sig an sitt första tränaruppdrag och till den här säsongen är han sportchef för första gången på högre nivå.
Men hur blev det på det viset? Varför lägga en lovande spelarkarriär åt sidan?
En blandning av flera orsaker.
Efter länslagstiden, som Hedström beskriver som sina bästa år som spelare, behövde han lägga på sig kilon i gymmet. På ett halvår ökade vågens resultat med tio pannor. Det blev på bekostnad av motoriken och spelet blev lidande. Piteå IF, då i division 3, värvade in etablerade namn som exempelvis Victor Brännström, tog klivet upp till tvåan och fick in ytterligare spets i form av Anders "Göken" Lundgren, Tomas Lundmark, Joel Öhman och Alexander Rönnqvist.
Konkurrensen om en plats på innermittfältet blev knivskarp och i samma veva diagnosticerades Jens Hedström med astma under försäsongen. Det tog länge att hämta sig ifrån och speltiden var inte den önskade. Dessutom fanns ett civilt jobb att jonglera med som innebar en hel del kvällsarbete.
I slutet av säsongen kom samtalet som ändrade allt.
– "Leffe" tyckte att jag skulle söka mig till division 3 istället för att få speltid. I den vevan hade jag börjat fundera en del på tränarbiten och taktiska delar. På matchgenomgångarna hade jag alltid något att inflika. Så vi satt här där vi sitter nu och "Leffe" sa: "Om du vill och satsar så tror jag du är A-lagstränare i Piteås herrar inom fem år". Det är lite läckert att det blev så.
Istället för att söka sig till division 3 för att få speltid så lades spelarkarriären på is. Jens Hedström återvände till moderklubben Alterdalen som spelande tränare. Där blev han kvar ett par år innan flytten gick till Umeå för studier. Och så småningom skulle Leif Strandhs profetia gå i uppfyllelse.
2013 kom frågan från Piteå IF. Vill du bli assisterande tränare till Anders Wallerström?
Jens Hedström tackade ja, flyttade hem med sambon och fortsatte studierna på distans.
Lite visste han då om att det bara skulle dröja ett år innan det var dags för hetluften på riktigt.
Med fem dagar kvar till premiären 2014 hoppade nämligen Wallerström av sin roll som huvudtränare. Snabbt fick Hedström, tillsammans med sin assisterande kollega Johan Norberg, ta sig an rollen.
Det kunde inte slutat värre.
0–2 i premiären mot Söderhamn var ett bottennapp.
– Vi hade inte haft någon tid att förbereda oss och vi gjorde några val som kritiserades. Bland annat hade vi Kristoffer Nordlund från start, medan Johan Isaksson inte var med. Bosse Lundqvist kallade oss Bagdad Bob i en krönika i Piteå-Tidningen. När första matchen gick så snett började man fundera lite...
Därefter gick det enbart bättre. Piteå vann till slut serien och tränarduon hyllades för sitt jobb.
De var också med om att hålla laget kvar som nykomling i division 1 – men upplevde däremot en svart säsong i fjol när resan gick tillbaka till tvåan.
– Det var många felbeslut som togs. När man utvärderar fjolåret så ser man att vi tappade vår identitet. Vi blev av med extremt många A-lagssäsonger i Piteå IF herr. Björn Lindblom, Rasmus Holmbom, Tobias Modig, Alexander Rönnqvist, Robban Lidström, "Göken" som slutade året innan. Det var tungt och märktes inne i omklädningsrummet och ute på planen att vi tappat kulturbärare.
– Det blev ett par felrekryteringar av spelare, kontra vilken lön de hade. Vi kollade mer på spelares kvalitet än deras personliga egenskaper. Det var lätt att skylla på någon annan när det gick dåligt. Många förväntade sig att vi skulle vara ett topplag, men det finns flera underliggande orsaker till att vi inte blev det. En av dem, den största, är att vi saknade Piteåspelare.
Den lokala förankringen är något som klubben vill trycka extra på inför nästa säsong. Samtidigt är ekonomin heller inte på topp och då blir spelarutvecklingen än viktigare. Det är bitar som Jens Hedström jobbar ännu mer med i år. Efter degraderingen meddelade han nämligen att tränarkarriären läggs på is och kort därefter kom beskedet att han tar över som sportchef.
– Jag ville få tid för mer reflektion och svängrum att utbilda mig själv. Eftersom jag inte har haft någon gedigen spelarkarriär så kan det ligga mig i fatet.
Vilka bitar vill du förkovra som tränare?
– I år satt jag mycket med Stellan Carlsson (tränare för Piteås damlag) och diskuterade försvarsspel, som de är väldigt framgångsrika med. Jag hade gärna haft tid att sätta mig med Andreas Pettersson (IFK Luleå och U21-landslaget). Nu var vi konkurrerande i år så det gick inte riktigt. I ett längre perspektiv är det bra att hitta mentorskap eftersom olika tränare är bra på olika saker. Jag brinner mest för de taktiska delarna och där vill jag bli ännu bättre, men det vill jag även inom ledarskap och fysiologi som jag inte kommit lika långt i.
Vad är mest givande med att vara tränare?
– Den egna personliga utvecklingen kring ledarskapsbiten. Jag har alltid varit en fotbollsnörd och det är en ynnest att få lägga så mycket tid på något som man tänker på dagligen.
Hur ter sig nörderiet i vardagen?
– Det började väl med Championship Manager, eller Premier Manager kanske det hette först, när man var liten. Då satt man i byn och spelade med en kompis. Sen köpte man nya managerspel hela tiden. Jag hittade också några gamla anteckningsblock där jag hade skrivit upp spelare och positioner och skapat drömlag. Sen fick brorsan stå i mål och så gjorde man upp olika turneringar där varje lag hade ett visst antal chanser att göra mål.
– Det var i ung ålder. Nu ser jag fotboll hela tiden, vilket sambon kommenterar. Senast i går (läs onsdags) sa jag "Chelsea-Tottenham, vilken stormatch" och då undrade hon varför det är fotboll hela tiden just nu. Då försökte jag förklara att det är mycket engelsk fotboll runt jul och nyår. Men hon är intresserad och tycker det är ganska kul så vi satt och hade förhör på startspelarnas nationalitet i Chelsea-Tottenham, säger Hedström och skrattar.
Ångrar du någon gång att du slutade spela själv så tidigt?
– Nej, inte jättemycket. Nog hade jag kunnat kämpa på och spelat än i dag. Men det var ett val jag gjorde. Nu har jag hoppat in några gånger i moderklubben och har väl tankar på att spela där i år (Alterdalen i division 5).
Talangfull spelare. Talangfull tränare. Och nu även talangfull sportchef.
Frågan är vad som väntar härnäst?
Precis som i länslaget har det blivit många olika positioner på kort tid.
Precis som då har det varit en rolig tid.
Men skillnaden är att även resultaten till största del varit framgångar.