Det är juli och året är 2001.
Sommaruppehållet är över för fotbollslagen i Norrbotten.
I division 6 laddar Pajala IF upp för att ta emot Kaunisvaara IF.
Ullatti vässar klorna för det heta derbyt på bortaplan mot Nilivaara i norra femman.
Vidsel är redo för match mot Elfsbylaget. Jämtö/Vitå/Prästholm ska ta emot Töre. Och Harads ställs mot Gunnarsbyn.
I dag, 15 år senare, är majoriteten av nämnda klubbar historia. Åtminstone om man ser till seniorfotboll.
94 seniorlag på herrsidan 2001 har blivit 65 lag 2016. Framförallt är det byaföreningarna som tvingats lägga ned.
På den tiden fanns fem division 6-serier, en nivå som i princip är ett minne blott i Norrbotten. Till i år har en division 6-motionsserie bestående av Unitedföreningarna (Luleå, Älvsbyn, Boden och Vidsel) samt Gammelstad upprättats.
Varför ser utvecklingen ut på det här viset?
Kuriren tog hjälp av Bengt Augustsson, ordförande på Norrbottens fotbollförbund, för att få svar.
– Urbaniseringen i Europa är som allra starkast i Sverige. Det gäller framförallt storstadsområdena, men delvis även Luleå. Ungdomarna flyttar, de gamla blir kvar och det föds inga barn. Då finns inte underlag att behålla fotbollslagen, även om fotbollen har kämpat allra längst. Konsum stängde före idrottsföreningarna, säger Augustsson och skrattar.
Backar man bandet ännu längre bak i tiden fanns det betydligt fler klubbar än efter millennieskiftet.
– Malmfälten hade ett 15-tal lag och i Tornedalen fanns det säkert 20–30 lag. Ofta kunde det vara både A- och B-lag. Det var helt otroligt. Det var starka lag också och fotbollen var riktigt stor.
Vad hände?
– I dag är det en annan bild av samhället. Byarna torkar ut och då torkar fotbollslagens underlag ut. Ofta var det att man pendlade hem och spelade sina matcher i Jouksengi, Pajala och Kaunisvaara. Men när man gifte sig och fick barn och bodde i Kiruna, Malmberget och Luleå blev det inte lika självklart att åka hem och spela.
I och med att 29 lag ändå har försvunnit borde det rimligen betyda att det är runt 600 seniorspelare färre på herrsidan än för 15 år sedan.
Det är inte heller bara i småbyarna som lag har tvingats lägga ned.
I Luleåområdet har exempelvis Sunderbyn och Rutvik inga seniorlag längre.
– En egen tanke jag har är att sammanslagningar som blev av, exempelvis Sunderbyn/Gammelstad som man försökte för att få ihop det bättre, inte alltid är av godo. Då kan det istället bli många som slutar för att de inte platsar i laget.
Ljusglimtarna i den norrbottniska fotbollen är dels seniorlagen på damsidan som har ökat från 27 till 34 lag – men även alla integrationsprojekt där exempelvis Unitedföreningarna är goda exempel.
– Jag tror generationen som spelade när damerna kom igång har fått egna barn nu och går själva in som ledare. Det inverkar positivt för att få igång tjejlag. Det växer i antal varje år och där finns det mer att göra i större städer också, säger Bengt Augustsson.
Hur kan ni på förbundet påverka utvecklingen?
– Vi försöker vara aktiva i landsbygdsprojektet. Där är vi, tillsammans med länsstyrelsen och kommuner, ute och har kommundialoger. Vi försöker stimulera till att ansöka om medel för att hålla arenor i skick.
Hur ser framtiden ut?
– Jag vill tro att den ser ljus ut. Däremot kan inte förbundet påverka urbaniseringens effekter, det är fullständigt omöjligt. Vi kommer inte kunna väcka Narkens IF till liv om inget radikalt händer med gruvor eller sånt. Däremot kan vi stimulera. I Svappavaara, Vittangi och Vuollerim är vi igång med landsbygdsmedel och försöker få dem att organisera sig. Med stöd av asylsökande som kommer har vi lyckats få igång lite nya föreningar. Men vi kommer aldrig återvända till 50–60-talets stora bredd.