Omställningarna har varit Luleålagets signum så här långt. Inte minst hemma mot Sylvia när IFK körde över gästerna med 4–0.
Mot Forward hade motståndaren gjort sin hemläxa. Likt engelska Chelsea parkerade gästerna bussen på sin planhalva. Det fanns sällan något utrymme för omställningar.
Spelgeniet Ibrahim Kallay blev isolerad som länk mellan lagdelarna och då tappade IFK all kreativitet.
Mittfältet med Tomas Eriksson, Vladimir Lazarev, Patrik Wallin och Patrik Pettersen hittade inget botemedel. Kvartetten försökte dra isär försvaret med platsbyten och spelvändningar – men det ville sig inte.
Den enda gången IFK gjorde något annorlunda blev det mål. När Tomas Eriksson gick på genombrottsförsök öppnades helt plötsligt en motorväg och yttern gjorde 1–0.
Om IFK Luleå ska ta trepoängare i stället för enpoängare krävs det att fler spelare än Ibrahim Kallay gör det oväntade.
I försvarsspelet finns det inget att klaga på. Försvarsmissen vid 1–1-målet är onödig. Men hade laget haft fler varianter i rockärmen offensivt så hade baklängesmålet aldrig haft någon betydelse.
IFK Luleå lyser av självförtroende just nu och jag är övertygad om att laget kommer att sälja sig dyrt i varje match.
Men ska laget ha något med absoluta toppen att göra måste spelare och ledare lösa de små detaljerna.
Det kan vara skillnaden mellan tre och en poäng.