I mitten av 1990-talet var min farsa över till England.
När han kom hem hade han ett paket med sig. Det var en röd tröja med tre vita ränder på varje sida. Ni vet en sådan där som VM-laget 94 hade när de grävde guld i USA.
Jag visste inte så mycket om den engelska klubben då. Jag hade sett när lagets mustaschprydde forward Ian Rush öste in mål under lördagarnas tipsextrasändingar på SVT, men inte mer än så.
Sedan dess har mycket hänt.
Den där presenten förändrade mycket. Premier League-klubben har vuxit ut till det enda idrottslag jag känner extra för.
Genom åren har jag fått jubla åt diverse cuptriumfer. I FA-cupen, ligacupen, UEFA-cupen och inte minst Champions League. Men det finns ett stort svart hål i samlingen – sedan jag började hålla på Liverpool FC har laget inte vunnit en endaste ligatitel.
Senast klubben vann den engelska ligan var 1990 – två år innan Premier League bildades 1992.
Sedan dess har det gått 24 år utan en enda ligatitel.
Det har varit nära några gånger, exempelvis för fem år sedan när laget leddes av den framgångsrike spanjoren RafaBenitez.
Men den 8 januari 2009 höll Liverpooltränaren en presskonferens i hemmaborgen Anfield som blev minnesvärd för både supportrar och konkurrenter.
Jag minns händelsen som i går. Den känns fortfarande idiotisk på alla sätt och vis.
Benitez och hans mannar hade kopplat greppet och låg högst upp i tabellen. En bit bakom fanns stora starka Manchester United som dominerat ligan under de senaste åren.
Några dagar innan hade Uniteds boss Alex Ferguson sagt att han trodde att Liverpool skulle bryta ihop av nervositet och missa segern. Han hade även, som vanligt, klagat över orättvisorna i spelschemat och allt man kan tänka sig.
Vanligtvis brukade Liverpool låta spelet tala i stället för att munhuggas i media. Men nu var "råttet mågat" som Luleå Hockeys Per Ledin hade sagt.
På presskonferensen valde Benitez att svara på Fergusons gnäll om orättvisor. Managern sa så här om rivalens uttalande: "Jag blev överraskad över vad som sagts, kanske är de nervösa eftersom vi är tabelletta".
Vad hände sen? Jo, Unitedspelarna fick precis den tändvätska som behövdes och gick ikapp och förbi och petade ner rivalen till andraplatsen. Jag har läst en del självbiografier och intervjuer med Unitedspelare och de flesta nämner att LFC-tränarens ord var vändpunkten.
Sedan 2009 har Liverpool inte varit i närheten och halkat efter i titelracen och vant sig vid sjunde- och åttondeplatser. Pengastarka Chelsea, Manchester United och Manchester City har dominerat den engelska fotbollen samtidigt som mitt rödvita lag har hamnat utanför rampljuset.
Säsongerna har mer handlat om dåliga värvningar, sparkade tränare och dålig ekonomi. Det mesta har varit negativt.
Men i år och framför allt i dag, lördagen den 10 maj, kan historia skrivas – men det krävs ett mirakel.
I sista omgång måste Liverpool vinna hemma mot Newcastle samtidigt som ettan Manchester City förlorar hemma mot mittenlaget West Ham – som bara har äran att spela för.
En omöjlig uppgift givetvis. Men som Liverpoolfan har man fått lära sig att aldrig ge upp.
Vi har vår egen Captain Fantastic, Steven Gerrard, som varit med om flera minnesvärda vändningar. Mest känd är den fantastiska Champions League-finalen mot italienska Milan 2005 när engelsmännen vände 0–3-underläge till straffseger.
Just Gerrard är en spelare jag verkligen unnar ett ligaguld. Trots lockrop från Real Madrid och Chelsea har 34-åringen varit klubben trogen sedan debuten 1998. Nu är det dags att mittfältaren får den enda klubblagstiteln han saknar. Det kommer inte så många fler chanser.
Till sist: vore det inte häftigt om Stewart Downing och Andy Caroll fixade guldet till Anfield? De tidigare Liverpoolspelarna återfinns numera i West Ham och har chansen att fixa bucklan till Anfield. Då skulle duon äntligen ha betalat av de 600 miljoner kronor som klubben lade ut (Caroll kostade 380 och Downing 220). Snacka om att de hade varit klubbens bästa värvningar på 24 år.