Och som publiken har väntat på en trepoängare. Innan mötet med IFK Luleå hade de gått en sex matcher lång prövning till mötes, som inte genererat någon trepoängare.
Men det skulle komma mot Luleå. Därför är smärtan i björkarnas stad stor just nu.
För Simon Mårtensson var tillbaka. Målkungen som skulle se till att den långa poängtorkan bara var en tillfällighet. För Umeå är inte så dåliga som de har verkat. De har bara inte fått visa sig från sin bästa sida än.
Vänta bara, division I. Ni ska få äta upp att ni ens tvivlade på oss, tänkte de.
Men jag tror att verkligheten kom ikapp Umeå i går kväll. De måste ta det här på allvar nu.
Det gjorde IFK Luleå. De har grävt sig upp ur diket.
För det såg ut som det alltid gör, det man vant sig vid i år.
Massor av positiv fotboll som inte leder till mycket mer än ett svagt avslut från kanten av straffområdet.
Men sen hände något.
Tomas Eriksson fick med sig lite flax då bollen studsade rätt och hans rutin tog över och sköt IFK in i matchen.
Kalle Norrbin samlade sina mannar, körde ett klassiskt brandtal - och sen var det ett annat lag.
Som tog sig bort från den negativa känslan som de säkerligen burit på stundtals då det inte verkar som att det spelar någon roll hur många chanser de skapar - det blir aldrig några mål.
Även när Simon Mårtensson, frälsaren och Umeå-publikens favorit, låg bakom Umeås kvittering så fanns det bara inte att IFK skulle förlora.
Det var bara stopptid kvar, men IFK kände det liksom på sig. Och Anton Andersson förkroppsligade den känslan och förverkligade den med sitt vinstmål.
Det här var den enskilt viktigaste matchen i division I så här långt. IFK kan börja klättra nu efter den VM-guldeufori som de upplevde efter segern.
Umeå FC, topptippade och fruktade, har en helt annan kamp framför sig.