– Pappa var en av de som håvade sik i Kukkolaforsen och jag tyckte att skaftet till håven passade som stav så jag sågade av ett av skaften, förklarar Elias Palo stavhoppare från Haparanda.
Palos väg från det avsågade håvskafftet och stavställningen av trä, som hans pappa byggde, mot SM-silvret 2013 har varit lång och mödosam. Han var som junior en av Sveriges mest lovande stavhoppare, men i besvikelsen efter att ha fått ett brons i junior-SM 1999 så valde han att lägga staven på hyllan.
– Jag hade förväntat mig så mycket mer och när AlhajiJeng passerade mig så fick jag nog. Det dröjde sedan fyra år innan jag hade mognat som person och tog beslutet att börja om igen, säger Palo.
Han hann innan han tog det fyra år långa uppehållet med att representera Sverige i en Finnkamp för ungdomar på Olympiastadion i Helsingfors, men som alltid så var Palos största kritiker han själv.
– Jag kom trea på 4,70 och var tio centimeter från tvåan. Visst det var ett nytt personligt, men..., säger Palo och tänker tillbaka.
När han beskriver sin egen karriär i korta steg väljer han ut dessa valda år:
4 1991 "Pappa byggde stavställningen och jag gjorde en stav av hans håvskaft det var så det började".
4 1996 "Det var då jag började böja staven och gick från tre meter till tre och en halv meter".
4 1997 "Jag växte fysiskt och ökade perset med nästan en meter till 4,45 meter".
4 1998 "Deltog i Finnkampen slutade trea på 4,70 meter".
4 1999 "Kom trea i junior-SM och slutade med stav i besvikelsen".
4 2003 "Gjorde comeback och slog nytt rekord 4,80".
4 2004 "Drabbades av hopparknä och allt jag gjorde där jag tvingades böja benet gjorde ont".
4 2013 "Hoppade 5,10 meter i Kemi jag minns den fantastiska känslan när jag såg ribban under mig".
Det har således inte varit en spikrak resa mot höjderna. Palo har under vissa tider av karriären tvivlat på att satsningen på stavhoppning har varit värd priset.
– Det är klart att jag har tvekat när kompisarna har gjort andra roliga saker har jag gått till Aspenhallen för att träna. Givetvis är det så att satsningen har kostat på socialt.
Att hans pappa har haft stor betydelse för karriären råder inget tvivel om. Allt från hur han en gång började med stav till hur han fick hjälp med sin knäskada då köerna till den svenska sjukvården tog onödig tid och kraft.
– Pappa var i Litauen med sitt företag då han träffade en som kände en läkare som var expert på idrottsskador. Jag fick kontakt med honom och ganska så snart efter det reste jag till Tallin för att röntga knäet. Tre veckor senare hade jag opererat skadan.
Problemen var inte över i och med operationen. Vad Palo inte hade räknat med var att rehabträningen skulle ta ett helt år.
– Det var definitivt inte min plan att rehabträna så länge och det var väldigt tungt mentalt. Det enda jag ville göra var ju att hoppa.
Även när han berättar om sitt SM-silver 2013 så är det med ett visst mått av besvikelse precis som när han beskriver sin Finnkamp.
– Jag hade siktat på personligt rekord, men det gick inte. Det var skönt att jag tog silver annars hade det varit riktigt tråkigt, säger Palo.
Elias Palo är i dag 32 år och många skulle nog säga att han passerat sitt bäst före datum, men enligt hans tränare Tony Kumpula så är Palo bättre än någonsin.
– Jag skulle vilja påstå att Elias är den mest vältränade idrottaren i Norrbotten. Han är inte den snabbaste, men kombinationen styrka och akrobatik gör att han hoppar så högt som han gör, förklarar Kumpula.
I dag är Palos sikte inställt på en enda sak och det är klubbrekordet 5.30 som polske OS-mästaren Tadeusz Slusarski satte 1988. Slusarski gick bort 1998 efter en bilolycka där även hans landsman och tillika OS-mästare Wladyslaw Komar omkom. Slusarski kom till Haparanda för att träna unga förmågor under senare delen av –80-talet.
– Givetvis är det mitt främsta mål just nu. Jag har givetvis tankar ännu längre fram, men det är viktigt att ha delmål längst vägen.
Vi träffar Elias Palo mitt under hans förberedande träning inför säsongen 2014. Just nu kämpar han med nio pass i veckan där allt är inriktat på att hitta formen. Trots att han tränar så mycket som han gör trycker han på en helt annan sak som den viktigaste.
– Vardagsvilan är absolut det viktigaste.
Snart startar utomhussäsongen och det är då som Palo får svar på hur den förberedande träningen har varit.
Det är inte förrän han står med staven 35 meter från upphopp eller närmare bestämt 16 steg ifrån stavgropen som det verkliga beskedet kommer. Det är då som fokuset är riktat på en enda sak och det är att ta sig över ribban.