I början av 70-talet landade en amerikansk basketstjärna i Luleå.

Han hade på sig en färgglad skjorta och en hatt när han klev ur planet.

Han skulle vara stjärnan i Gammelstad tillsammans med landsmannen Joel
Copeland.

Han undrade "Var är alla svarta människor"?

- Det var jag, Joel Copeland och hans fru, säger Charles Barton.

Det var då det.

Det har gått ungefär 40 år sedan dess.

Chares Barton är numera 65 år och en meriterad tränare som leder LF Basket, klubben som han en gång spelade i under ett annat namn.

Sverige toleranta
Under tränarkarriären har han sett många länder, klubbar, spelare och framför allt kulturer.

Han är tydlig med att poängtera att Sverige är ett av de mest toleranta länder han har varit i.

Det är kanske därför han har valt att bosätta sig här. Charles Barton har levt en stor del av sitt liv i jantelagens land.

Det är därför, med allt detta i bakhuvudet, som LF Baskets tränare förfäras över bristen av respekt för människors olikheter.

- Det här hatet som finns, utan anledning, är för mig svårt att förstå, säger han.

- Det är på väg åt fel håll. Allting förändras, alla samhällen förändras. Nu har vi vissa problem, men svenska människor är över huvud taget mycket fina. Det ska man ta vara på så mycket det går.  Varför ska man kasta bort det där?

Själv har han inte upplevt att han behandlats illa på grund av sin hudfärg.

Inte heller att hans spelare har fått utstå rasistiska påhopp.

Men Charles Barton vet om att han har haft det lättare att smälta in.

Särbehandlad
Han var först idrottsstjärna, sedan idrottsprofil.

- Jag har blivit särbehandlad. Jag får en väldigt fin behandling här i Sverige. Jag har bott här nästan en längre tid än vad jag har bott i USA. Men det innebär inte att rasismen inte finns, säger han.

- Det är mycket bättre integration i idrott över huvud taget. Folk kan tycka att jag är jävligt dålig coach, men det är en annan grej. Det är en sportslig bedömning. Folk som inte gillar mig gör inte det för att jag är svart. Inte här, i alla fall.

Däremot har han sett, från sidan, hur människor kan behandlas på grund av hudfärg.

- Jag var på en match i Litauen där de kastade in bananer på planen och
började skrika mot vissa spelare. Jag var på en match i Bulgarien en gång, då började publiken göra apljud. Det var riktigt hotfullt, säger Charles Barton.

- De dödade en basketspelare i Ungern på grund av hans hudfärg. Jag blev gråtfärdig. De pågår mycket hårda grejer nu.

Stor kontrast
Och framför allt upplevde han det under sin barndom.

Charles Barton växte upp i Columbus, Ohio, under 50- och 60-talet.

Där bodde alla med mörk hudfärg i ett område. När de skulle gå till skolan kunde de inte gå igenom vissa delar av staden, de fick gå omvägar för att ta sig fram.

Kontrasten att lämna det USA som var då till att komma till Sverige var enorm.

Men dagens svenska klimat känner han igen sig i.

- Det är synd när man ser de här problemen. De här problemen som Sverige har nu var något som USA hade för 50 år sedan. De här grejerna som kommer upp nu fanns där då jag växte upp, säger 65-åringen och fortsätter:



- Klimatet som finns nu i Europa, det fanns inte då. Nu har det blivit mycket, mycket mer. Mycket hårdare.

Charles Barton tog själv kontakt med Kuriren för att hjälpa till.

Han ville stå bakom "Ett Norrbotten för alla".

- Man måste ta ställning mot den här skiten. Det finns ingen anledning till att gå ut på gatan med järnrör som den där mannen (Erik Almqvist) gjorde och säga sådana grejer till de där personerna, säger Barton, och gör en liknelse till sitt fosterland.

- Nu under det amerikanska valet kunde man höra vita människor säga "Vi ska ta tillbaka vårt land". Vadå, vårt land? Det var era förfäder som tog landet från min farmor, hon var indian, och hennes folk. Den här världen är inte min, inte din eller någon annans. Det finns ingen som äger land. Det är just det som är problemet, den mentaliteten. "Det här är mitt, du tar någonting från mig".

"Det vill ni inte se"
Så Charles Barton yrkar på att alla ska jobba för att lösa de problem som finns och att jobba för att respekten mot alla människor - oavsett religion, hudfärg eller kön - ska bli en självklarhet.

- Jag är inte en politiker, jag är bara en baskettränare. Jag har inte svaren på alla de här tuffa frågorna, men varför ska man skapa problem när det inte behövs? Visst, det uppstår problem. Det förstår jag också. Allting är inte så
gulligt och lätt som jag beskriver det nu kanske.

- Det kräver att man måste jobba på det här. Men vi måste ju, vi har inget val. För den andra sidan är otrevlig. Det vill ni inte se.