Johanna Fällman gratulerar Frölundas tränare Erika Holst efter finalförlusten i Scandinavium.
Hon har själv stått som vinnare och firat SM-guld sju gånger. I söndags var Johanna Fällman på andra sidan i Scandinavium. Och det finns en sak under Frölundas firande som sitter kvar lite extra i henne.
– Jag blev så jävla irriterad när vi stod där på isen. Man försöker vara en gracious förlorare. Det är nånting som jag tycker är viktigt. Att bli ihågkommen som någon som tar i hand och kollar i ögonen. Och så blir jag så jävla provocerad av att deras klack står och hånar oss mer än hejar på sitt eget lag. Då kände jag bara: Men vad är det för klass?, säger Johanna Fällman.
Vad skrek de?
– Men typ: ”Inget SM-guld till Luleå”. Aha, så det är det relevanta. Och det är klart sådana saker kan jag gnaga på.
Johanna Fällman drar en djup suck innan vi börjar prata i en av korridorerna i Coop Norrbotten arena.
– Det är fan jobbigt, säger hon.
Hur lång tid tar det att smälta finalförlusten?
– Jag vet inte, jag har aldrig gjort det förut. Jag vet inte. Det är på något sätt speciellt när det känns som att det hade varit lättare att smälta om vi hade mött ett lag som man tycker var bättre. Det är så jävla surt, säger hon och fortsätter:
– Alltså, vi stod bara: ”hur fan kan de ha vunnit tre raka? Det är helt galet".
En av 34-åringens andra stora motgångar är med Damkronorna, men den går inte riktigt att jämföra med.
– Jag tänker på när vi åkte ur A-VM (2019). Då var det ändå som att vi förtjänar inte bättre.
Ni var inte jättebra i den turneringen.
– Vi var inte det. Vi krigade och vi gjorde vårt bästa, men det var det naturliga utfallet. Men det här känns som på något annat sätt. Det är svårt att acceptera på något vis.
Vad gör det här med dig? Är det svårt att sova? Eller är du arg?
– Det går i vågor. Det är lite som när man vaknar på morgonen och känslan när man har blivit dumpad. Om du vet hur det känns. Att man vaknar och i halvsömnen känns det som att allt är som vanligt. Och så går det två sekunder så kommer man på, man kommer ihåg. Den känslan när man kommer ihåg.
Finalserien mot Frölunda blev speciell. Michelle Karvinen, som veteranerna i Luleå har spelat med och är vän med, tog över huvudrollen och ledde sitt lag till guldet.
Fällman berättar att hon messade med Karvinen innan finalserien började.
– Innan vi måste börja bråkas typ. Må bästa kvinna vinna skrev vi, fast med andra ord. Jag tycker att det är någonting som man lär sig när man blir äldre. Att kunna sära på det på ett annat sätt än man kunde när man var yngre.
Karvinen gjorde inte bara viktiga mål, hennes kollision med Luleåmålvakten Sara Grahn var den stora snackisen i final 1.
– Jag har inte tänkt så mycket på det. Men det centrala för oss är ju såklart det som händer med Grahn och att det inte leder till någonting. Sen vem det är i deras färger som är inblandad är för mig i alla fall ganska irrelevant. Men det är klart att det blir någon slags film. Det blir som på film att det är klart att det är hon som avgör sen.
Luleå Hockey-spelarna efter förlusten i söndags.
Johanna Fällman har tagit en säsong i taget de senaste åren och det kommer att vara så efter den här gången också.
– Just nu känns det fruktansvärt vidrigt. Samtidigt som jag förstår att det är bara är idrott på något sätt. Men det är ändå såklart mitt jobb, min passion och min drivkraft. Det är klart att det tar. Så är det.
Du behöver lite tid att tänka på framtiden?
– Så har jag väl hållit på de senaste åren. Man får ta det lite som en sak i taget. Jag har haft mycket skador det här året också.
Fällman skadade både ett knä, en axel och bröt ett finger under säsongen. Men hon vet inte om hon behöver operera något för att komma till rätta med skadorna.
– Det var surr om det tidigare. Men det senaste jag hörde var att det inte behövdes göra någon operation.
Johanna Fällman under final 2 mot Frölunda.
En sån här förlust föder den något slags revanschbegär eller dröjer det?
– Inte just nu faktiskt. Men jag tror att tomheten är för stor. Det är klart att det ligger och gror ett frö nånstans. Men just nu är det bara så jäkla deppigt, säger hon och fortsätter:
– Det är klart att jag har vunnit sju gånger. Det kanske hade känts annorlunda om jag aldrig hade vunnit. Om det här hade känts som enda chansen. Men det är något speciellt. Det spelar ingen roll.
Har du tänkt tanken att jag vill inte sluta med att förlora en final?
– Men det var klart att jag har tänkt så. Men så har jag ju tänkt många år egentligen.
Men ni har inte förlorat några finaler innan.
– Nej, precis. Men det är ju också få förunnat att få bestämma det (när man slutar). Så det är väl någonting som jag har tänkt att det kan man som inte kontrollera på något sätt. Så det blir som det blir den dagen.