Förlusten grämer profilerna: "Helvete vad grymt det kändes"

Luleå blev bara sexa i grundserien den där säsongen, men Freddy Lindfors lag lyckades att slå ut både Färjestad och Djurgården i slutspelet, och tog sig till final mot storfavoriten Brynäs.

Även där gick allt Luleås väg.

Till en början.

Inte ens Brynäs såg ut att kunna stoppa dem.

Utan Luleå gick ifrån till 2–0 i matcher.

Och när slutsignalen ljöd efter match två i Delfinen stormades isen av guldvittrande supportrar.

Man inledde även den tredje matchen lovande.

– Oj, vad det ser nervöst ut i Brynäs, sa TV3:s expertkommentator Anders Palmström efter att Thomas Berglund fått pucken till skänks av Bedrich Scerban, fintat bort Michael Sundlöv, och gett Luleå ledningen bara ett par minuter in på matchen.

Men sedan vände allt.

Brynäs vann matchen med 7–4, och tvingade sedan fram en femte och avgörande match genom att vinna med 2–6 i Delfinen.

Då var det många som räknade bort Luleå.

– Det var lite dystert att kliva upp och läsa allt eländes elände i tidningarna, men vad fasen! Det är ju inte klart än, sa målvakten Robert Skoog dagen efter.

Men Brynäs inledde även match fem bäst.

I den trettonde minuten höll dock Lars Hurtig sig påpassligt framme och gav Luleå ledningen.

0–1 stod sig ända till slutet av den tredje perioden, då Jonas Johnson snodde pucken av Tomas Lilja bakom Luleå-kassen, och spelade fram Andreas Dackell som styrde in den bakom Robert Skoog.

Och bara några minuter senare slog samme Andreas Dackell in 2–1 på volly efter slarvigt spel av Lars Modig och Tomas Lilja.

Luleå orkade inte resa sig efter det, utan i stället satte Anders Gozzi, efter en passning från Andreas Dackell, 3–1 i tom kasse.

Därmed blev Brynäs det första finallaget någonsin att vända ett 0–2-underläge.

Lars Modig var oerhört besviken efteråt.

– Helvete vad grymt det kändes. Så småningom fick man väl lite distans till det, och kunde glädjas över vad vi hade gjort. Även om man förstås hade önskat sig ett annat slut. Men den första tiden grämde man ju sig något djävulskt, säger han.

Han berättar att man hade gått runt på lite folk under finalserien och var slitna. Men enligt honom var det inte därför man förlorade.

– Det var vår första final och det kändes som att vi inte riktigt kunde hantera all uppståndelse runt omkring, säger han.

Men han tycker inte att Brynäs var ovärdiga mästare. Utan menar att man hade tur som över huvud taget tog sig till finalen.

– Vi vann inte en enda kvartsfinal- eller semifinalmatch under ordinarie speltid. Det var bananskal hela vägen, vi hade lika gärna kunnat åka ur direkt, säger Lars Modig.

I 1993 års lag spelade även Mikael Renberg.

– Det var tungt. Det hade ju varit så roligt att få vara med och ta ett guld. Men det är matchen innan jag är mest besviken över. Den kan jag verkligen gräma mig över. Men jag hade ingen tid att sörja då. För jag åkte på landslagsläger redan dagen efter. Mitt mål var ju att ta mig till NHL, och jag visste att jag behövde ett bra VM. Så för mig kom det där mer i efterhand. Det är länge sedan nu. Och det är inte så att jag tänker på det där varje dag. Men visst händer det att man gör det. Och ibland träffar man ju på någon av de andra grabbarna. Då brukar den där finalserien komma på tal, säger han.

Även Stefan Nilsson tog förlusten hårt.

– Det kändes djävulskt bittert. Vi hade väl inte haft någon vidare säsong, det var ju inte förrän i slutspelet vi kom igång. Men när man väl tagit sig till en final vill man vinna. Och det kändes ju som att vi hade det, säger han.

Men han är inte besviken över lagets insats. Utan tycker att man gjorde vad man kunde.

– Det var vår bästa match på hela säsongen, säger han.

Själv grämer han sig mer över semifinalförlusten mot Brynäs två år senare. Även den gången förlorade man de tre sista matcherna.

– Det kändes som att vi hade kunnat gå hela vägen då. Men vi fick ju ett guld till slut, så man ska väl inte vara bitter, säger Stefan Nilsson.