Foto: Pär Bäckström
Det var under en landslagssamling i Vierumäki, ett litet samhälle några mil norr om vårt östra grannlands huvudstad, som Luleå Hockeys dåvarande tränare Fredrik Glader övertalade den hemkära ångermanlänningen att komma upp och hälsa på dem.
– Att flytta hit är ett av de bästa besluten jag har fattat i mitt liv, säger Emma Nordin när vi tio år senare slår oss ned i hennes och sambon Mikaels vardagsrum.
– Den där killen är duktig på att surra, men allt han lovade mig när jag hälsade på infriades och vi kände oss snabbt som hemma här, säger hon och berättar att flytten dessutom har gett henne vänner för livet.
Hon dricker en klunk av det nybryggda kaffet, sedan ställer hon ifrån sig sin kopp och meddelar att hockeykarriären är över.
– Det var någon gång innan jul jag insåg att det nog är så här det måste bli, säger hon och fortsätter:
– Om huvudet fått bestämma hade jag spelat vidare, men jag har problem med kroppen en lång tid och till slut började jag fråga mig själv om det verkligen är värt det. Det kommer ju faktiskt ett liv efter hockeyn. Jag har börjat vänja mig vid tanken på att det är över, men det känns fortfarande jobbigt.
Det är bara de allra närmaste hon har berättat för.
– Det har känts jobbigt och jag vill göra bort allt på en gång, förklarar hon.
Att det blev hockey för henne berodde mycket på pappa Urban som spelade för Modo fram tills året hon föddes.
– Hans hjälp betydde mycket för mig när jag var yngre och en del av det han lärde mig hade jag med mig ända till slutet, säger Emma Nordin.
– Sedan har haft min största supporter, men också kritiker, i mamma. Hon kan förvånansvärt mycket om hockey, med tanke på att hon själv aldrig spelade på elitnivå, och har alltid varit brutalt ärlig, tillägger hon.
Kanske var det därför du tog dig så långt?
– Ja, kanske, och det har alltid funnits en kärlek i det, säger Emma Nordin – som debuterade i Modo redan vid elva års ålder, är SDHL:s bästa poänggörare genom tiderna med sina 301 mål och 378 assist, har blivit svensk mästare sju gånger och gjort 259 landskamper.
Även om det finns mycket att vara stolt över så grämer hon sig över medaljmissarna vid de olympiska spelen i Vancouver och Sotji.
– Det sista mästerskapet jag var med i var en stor besvikelse, säger Emma Nordin.
– Jag kände mig färdig, så jag sa nej när de frågade om jag var uttagningsbar till lägret efter, men jag vet inte hur jag hade gjort om jag fått frågan igen efter det. Det var lite både och, att representera sitt land är ju en ära, men jag hade varit med länge och det kändes skönt att kunna fokusera på en sak, tillägger hon.
Det är mycket hon kommer sakna nu när karriären över.
– Hockeyn har alltid varit en del av min identitet och kickarna den har gett mig blir nog svåra att hitta någon annanstans, konstaterar hon.
Problemen som fick henne att sluta startade med en inflammation i sacroiliacaleden, den led som förbinder korsbenet med höftbenet.
– Det gjordes en utredning för sex eller sju år sedan och jag blev diagnosticerad med en inflammatorisk ryggradssjukdom som är kronisk, säger hon och fortsätter:
– Den skapar inflammationer både i ryggraden och i bröstkorgen, och de kan i sin tur göra en orörlig. Sedan är det mycket smärta. De två första åren var väldigt jobbiga, jag kunde knappt sova eftersom jag hade så ont och kände mig deprimerad. Nästan utbränd.
– Bara en sådan sak som att ta på mig sockar på morgnarna är svårt och även jag har fått hjälp av en reumatolog som hittat en behandling som gör det möjligt för mig att hålla sjukdomen i schack så har det tagit på mig mentalt, säger hon och berättar att hennes ena axel dessutom är trasig och behöver opereras.
Det var ett slut likt det Linus Omark fick hon hoppades på, men sådana är få hockeyspelare förunnade, och när slutsignalen ljöd i Scandinavium den 16 mars brast det för henne.
– Inget är för evigt och jag insåg tidigt att det skulle mycket till för att vi skulle ta guld även i år, men det är klart det var en besvikelse att vi förlorade för första gången på sju år just det år jag slutar, säger Emma Nordin och dricker upp den sista kaffeskvätten innan hon medger att hon inte kom upp i samma nivå som i 2024 års slutspel.
Hur ska Luleå Hockey klara sig utan dig och alla andra betydande spelare som av olika anledningar har lämnat dem sedan det senaste guldet?
– Den nya ligan i Nordamerika har förändrat förutsättningarna för alla klubbar. Många spelare vill över dit och att hantera den nya verkligheten kommer att bli en utmaning. Även om det kommer nya, unga, duktiga tjejer underifrån. Det är också naturligt att kulturen vi har byggt upp förändras när vi lämnar och det kommer in nya spelare. Fast jag hoppas att grunden med ett hårt jobb är något som kommer fortsätta känneteckna Luleå Hockey.
Vad ska du göra nu?
– Jag vet inte än, men jag har börjat söka jobb och har faktiskt en arbetsintervju på torsdag.
Är en fortsättning inom Luleå Hockey något du kan tänka dig?
– Att jobba inom Luleå Hockey är min dröm och jag kan tänka mig många olika roller. En sak jag tycker det hade varit roligt att jobba med är individuell utveckling. Vi får se vilka möjligheter det finns, men en sak som har slagit mig är att det knappt finns några kvinnor på herrsidan av svensk junior- och seniorhockey, vilket blir allt vanligare inom den nordamerikanska hockeyn. Jag kan faktiskt bara komma på en. Det hade varit roligt att bryta den barriären tillsammans med Erika Grahm i Brynäs.