Vi hälsar på honom i hans och sambon Emelies hus i Gammelstad en solig höstdag.
Han är nöjd med sin säsongsstart, och optimistisk när det gäller lagets chanser. Det bekymmersamma skadeläget till trots.
– Vi har inte presterat vår bästa ishockey än och jag tror definitivt att vi kan gå hela vägen. Det känns mycket mer öppet nu än för några år sedan. Vilket som helst av lagen som tar sig till slutspel kan i princip vinna. Det gäller bara att pricka toppformen vid rätt tidpunkt och få rätt motståndare. Vi hade 3–1 i matcher mot Växjö i grundserien förra året och jag tror vi hade slagit ut dem i kvartsfinalen om vi tagit oss dit, säger Karl Fabricius.
Det är inte bara SHL som har förändrats.
Som ung var han mer av en kreativ spelare än grovjobbare och producerade betydligt mer poäng.
– Det var några tuffa år där jag inte fick samma förtroende som tidigare av mina tränare, och placerades i en mer defensiv roll. Jag har alltid varit lite av en grovjobbare. Även om jag har kunnat producera på ett hyggligt sätt. Och jag har väl fått fortsätta i den där rollen eftersom jag gör det jobbet bra och aldrig klagar, säger han.
Så att du bytte spelstil har inget att göra med den där handskadan du råkade ut för i början av din karriär?
– Nej. Jag har lite nedsatt känsel och rörlighet. Och nu när jag har blivit lite äldre kan det ömma lite emellanåt. Men man anpassar sig, och det där är inget som har påverkat mitt spel. Jag tänker faktiskt inte ens på det.
Blir det aldrig tråkigt att spela det spel du spelar?
– Jag tycker inte det, jag känner stor yrkesstolthet. Visst var det roligt när man fick spela en del i powerplay. Men mitt fokus är lite annat än när jag var yngre. Nu handlar det mer om att nå framgångar med laget. Och om laget ska vinna är det viktigt att boxplay och tredje- och fjärdekedjan fungerar.
Men var det inte roligare förr när allt inte var så strikt?
– Det är lite både och, kan jag tycka. Men ishockeyn har utvecklats mycket och vi spelare har varit tvungna att anpassa oss.
Du skulle inte vilja gå tillbaka till hur det såg ut i början av 2000-talet?
– Nej, man undrar ju vad fan vi höll på med när man ser någon gammal match på C More. Det var ett helt annat spel då. Kolla bara på mina handleder. Jag har fullt med ärr överallt. Det är efter alla hakningar. Alla höll ju på sådär på den tiden, så fort motståndarna la ner pucken i vår zon och skulle forechecka så satte man in klubban i midjan på dem. Jag tror alla tycker det är rätt skönt att slippa det.
Samtidigt kan han konstatera att tillvaron har blivit tuffare.
– Det har hänt mycket sedan jag började. Dagens ungdomar är bättre skolade och spelet är mycket mer taktiskt. Man måste nästan vara powerplay-spelare för att kunna göra poäng nu för tiden. För i spel fem-mot-fem är det nästintill omöjligt i många matcher, säger han.
Men det här med träning har aldrig varit något problem för dig?
– Nej. Jag har aldrig känt att det varit jobbigt att gå och träna. Jag växte upp bredvid en ishockeyrink och var där från det att skolan slutade till sent på kvällen. Så jag vande mig vid att röra mycket på mig. Och det är när jag gör det jag mår som bäst. Jag känner direkt när jag inte har rört på mig och under ett år brukar jag inte ha mer än max ett tiotal dagar där jag inte gör någonting.
Det låter nästan som ett beroende.
– Ja, lite så det väl. Jag brukar köra ett pass på morgonen även om jag är ledig, för komma i gång. Men det går inte att köra på för hårt. Utan det gäller att vara smart. Allt handlar ju om att vara redo när det är match.
Jag antar att du har stött på en och annan spelare som hade kunnat gå längre om de tagit träningen på lika stort allvar?
– Det är många. Men även om vi andra har försökt driva på så finns det ett individuellt ansvar. Den här världen är ganska hård. Är man inte beredd att göra det som krävs så tar någon annan ens plats.
Han är fackligt engagerad sedan många år tillbaka.
– När jag var lagrepresentant handlade det mest att sitta i telefonmöten och rapportera till de andra, men det har hänt mycket under de sju eller åtta år jag har suttit i styrelsen. Tidigare hade vi inte ens ett kollektivavtal. Vi har också jobbat mycket med spelarsäkerhet och lyckats få tillbaka de mjuka plexiglasen. Sedan hjälper vi spelare i försäkringsärenden och vid tvister med klubbarna. Det kan vara spelare som inte har fått ut alla pengar de har rätt till eller blivit nedskickade till allsvenskan trots att de inte har gett klubben sin tillåtelse, säger han.
En del tycker att era löner borde vara offentliga, hur ser du på det?
– Jag tror det hade hjälpt oss spelare mycket, säger han, och tillägger att han tror utvecklingen skulle bli ungefär densamma som i NHL – där lönerna har stigit sedan lönetaket infördes 2006 – innan han fortsätter:
– Pressen på oss hade kanske blivit ännu större, och det är något som måste tas i beaktning. För vi har, precis som i resten av samhället, sett en ökning av psykisk ohälsa. Men det är elitidrott det handlar om, och jag tycker vi ska kunna ta det.
En fråga han har engagerat sig i är vad spelarnas böter ska användas till.
– Som det är nu går pengarna till ishockeyförbundet, som fördelar dem till olika utvecklingsprojekt. Och det är bra. Men jag tycker det hade varit bättre om de hade gått till en fond för spelarna som har tvingats att lägga av för tidigt. Så att de kan få ekonomisk hjälp. I form av starta eget-bidrag eller vad det nu skulle kunna vara, säger han.
Den här säsongen är hans fjortonde i Luleå Hockey.
Han är också medveten om att ishockeykarriären börjar närma sig sitt slut.
– Jag tycker fortfarande att det är otroligt kul, och tänker fortsätta så länge jag kan. Men jag har haft en lång karriär. Och om jag inte får något nytt kontrakt så är det bara att finna sig i det. Jag är inte orolig för livet efter ishockeyn, säger han.
Fysiskt sett borde det väl inte vara några problem för dig att spela ett par säsonger till?
– Verkligen inte. Man ska väl egentligen inte kunna bli så mycket starkare när man börjar komma upp i åren. Men jag har insett att man behöver träna hårdare om man ska hänga med när man blir äldre. Det har jag också gjort, mina fysresultat var faktiskt bättre än någonsin i somras. Även om det inte var med mycket.
Har du och sportcheferna börjat prata framtid?
– Nej, det har vi inte. Men det är fortfarande tidigt. Jag har aldrig pratat kontrakt före jul tidigare år. Och det enda jag tänker på just nu är att hjälpa laget göra en så bra säsong som möjligt. Det där andra tar vi efteråt.
Är det utlandet som gäller om de inte vill ha dig kvar?
– Det skulle jag väl tro. Något annat känns inte särskilt troligt. Även om man aldrig ska säga aldrig.
Har du aldrig haft något NHL-erbjudande?
– Jo, jag hade ett från Philadelphia Flyers just efter att jag hade skrivit på för Frölunda. Allt var påskrivet och klart. Men det var ingen som hade riktig koll på de nya reglerna för oss som var unrestricted free agents och jag skrev på en dag för sent. Så spelarfacket godkände inte kontraktet. Det hade förstås varit kul att testa på det. Men det är som det är, och det är inget jag går runt och grämer mig över. Jag har ju fått uppleva mycket annat.
Han vet många före detta spelare som har haft det svårt efter karriären.
– Det finns otaliga exempel. Jag vet exempelvis flera före detta spelare som har hamnat i spelmissbruk och inte har en krona kvar. Vilket är otroligt tråkigt. Men vi i spelarfacket arbetar lite mer förebyggande nu för tiden och försöker hjälpa de som har lagt av, säger han.
Vad tror du att du kommer sakna när du lägger av?
– Det är nog mycket. Men framför allt det vardagliga. Jag umgås ju nästan mer med mina lagkamrater än med min egen familj och vi har väldigt roligt tillsammans. Fast det är klart att jag kommer sakna den där känslan jag brukar ha precis innan vi ska åka ut genom björngapet. Det spelar ingen roll att jag gjort det några hundra gånger. Det är lika häftigt varenda gång.
Jag har förstått att du har en plan för livet efter ishockeyn.
– Plan vet inte om jag skulle det, men jag har gått en internutbildning hos en bank som ligan samarbetar med. Den är väldigt bred, men det handlar mycket om försäkringar. Vilket är något jag möjligtvis skulle kunna tänka mig att arbeta med i framtiden. Men det är kanske inte min grej. Jag har ju lite svårt att se mig själv ha ett stillasittande arbete.
Att bli agent eller något annat inom ishockeyn är inget som tilltalar dig?
– Jag har alltid tyckt om att hjälpa mina lagkamrater. Jag är dessutom bra på att ta människor och ganska hårdhudad. Så det är absolut en grej jag har funderat på. Men jag vet inte.
Framtiden är oviss, men än är karriären inte över. Och han försöker göra det mesta av den tid han har kvar.
Den nyblivne 36-åringen dricker den sista klunken av sitt kaffe och berättar sedan om sin dröm.
– Det hade varit häftigt att få vara med och ta ett guld med Luleå Hockey innan jag lägger av. Och nog fan känns det som att det börjar bli dags. Sist det hände var jag ju inte mer än tolv eller tretton år. Vi har också varit rätt nära några gånger. Vi tog ju oss faktiskt ända till final ett år, säger Karl Fabricius.