Cammy föddes utan att kunna gå eller prata, men hon lät inte det stoppa henne från att uppfylla sin dröm.
Att göra ett mål i ishockey.
Med hjälp av sin favoritspelare, Chicago Blackhawks back Duncan Keith, blev det verklighet.
Jag sprang på detta klipp på internet tidigare under veckan. Klippet hade publicerats av klubben och under drygt två minuter fick jag följa Cammy och Duncan.
Det lyser i ögonen på Cammy när hon får se sin idol för första gången. Han har med sig ett par skridskor i hennes storlek och hon berättar, via en dator, att hon har tappat fem tänder och att hon älskar Blackhawks. Sedan tar Duncan med Cammy till isen och med hjälp av en sele åker de skridskor tillsammans.
Backhand, forehand – scooooooore!
Vid sidan om står hennes föräldrar och syster och det är omöjligt att inte röras till tårar. Vilken kämpe Cammy är. Vilken hjälte Duncan är. Vilken fantastisk familj.
Videon har över 17,4 miljoner visningar och i kommentarsfälten spelar det ingen roll vilken klubb man håller på. Alla är överens om vilken kraft idrotten har och hur genuint fint det är av Duncan som får Cammy att skina starkare än solen. Inte bara i några minuter, utan kanske i ett helt liv.
Det finns dussintals sådana videos och jag vill inte sluta titta. Ibland tror jag att vi behöver bli ihågkomna om vad som verkligen betyder något och vad medmänsklighet gör med oss.
En spelare som alltid tagit sig tid för barnen är Per Ledin. De flesta journalister har haft sina duster med honom, men när det gäller barnen är han strålande. När andra spelare knappt orkar göra high five med sjuåringarna som stått där och väntat i fler timmar tar han med sig dem in i omklädningsrummet, skriver autografer, bjuder på en rundtur och visar vilken flex han har på sina klubbor.
Det är synd att han inte är kvar i Luleå Hockey – för han gjorde skillnad mer än bara på isen.
Jag har själv upplevt idrottens kraft. När jag var tolv år gammal fick jag veta att jag hade diabetes och blev inlagd på sjukhus i två veckor. Dagarna bestod av blodsockertester och att lära mig trycka in sprutor i min mage och mina lår. Efter ett tag blev jag fri droppställningen och kunde börja röra på mig igen. Det visade sig att det fanns en lekterapi på våningen under och Mats som jobbar där fick mig att le igen.
Det fanns bollhav, spel, leksaker, målarfärg – men det var bara en sak jag hade siktat in mig på. Pingisbordet.
Efter att ha tillbringat större delen av min vakna tid med att smasha ut pappa och Mats vid pingisbordet kom det finbesök till avdelningen.
Nämligen Luleå Hockey.
För en sportintresserad tolvåring var det stort. Efter en liten blygsam inledning bjöd jag forwarden Karl Fabricius, då i 20-årsåldern, på en pingislektion.
Jag vet inte om min serve var så giftig som jag kommer ihåg den, eller om Karl gjorde sitt bästa – men det spelade ingen roll.
Jag var sådär glad som bara barn kan vara. En känsla fler borde få uppleva.