Finland ledde med 3–2 och var på väg att vinna JVM-guld på hemmaplan.
Men med 6,9 sekunder kvar kom kvitteringen som en hård käftsmäll. Ivan Provorov skickade in ett handledsskott som Andrej Svetlakov styrde in 3–3 till Ryssland.
I periodpausen intervjuade TV12 Finlands svensktalande forward Kasper Björkqvist. Jag förväntade mig en arg och besviken 18-åring – men möttes av en människa som gjorde min dag, kanske till och med min vecka.
– Det här är ishockey när det är som bäst, det är bara att komma på nytt och så gör vi nästa mål. Inte hjälper det att vara ledsen för det här målet, det här är ishockey, säger Björkqvist på bred finlandssvenska med ett leende som gick rakt igenom tv:n
Reportern: Har ni ork att pumpa på?
– Jåjå, det är inga problem, vi orkar skrinna mycket bättre än motståndarna.
Reportern: Känner du att det är Finlands tur i år?
– Nå ja säger nog det, nog måste man tro på sig själv.
Reportern: Jäklar vad positiv du är.
– Jaja, vad kan man annars vara?
I förlängningen visade det sig att Björkqvist hade helt rätt. Finland skrinnade mycket bättre än Ryssland vilket gav utdelning efter 1,33 minuter. Kasperi Kapanen tog pucken, trampade runt den ryska buren och satte avgörande 4–3 till publikens vilda jubel.
Matchen i sig hade allt – men det som jag kommer att komma ihåg starkast är Björkqvist intervju. Det är svårt att återge den i text, men jag tror i princip alla som satt där hemma i tv-soffan drog på smilbanden när 18-åringen bjöd på show.
Tänk om vi skulle bjudas på sånt i SHL.
JVM har blivit stort de senaste åren och jag tror det beror på att man får ett paket av rolig ishockey med människor som visar äkta känslor. Jag kräver inte att SHL-spelarna ska stå och gråta i tv-kameran när de förlorat, men jag vill ha mer människa och mindre robotar. Bara för att man är professionell idrottare behöver man ju inte per automatik vara tråkig.
Såklart finns det undantag – men profilerna börjar mer och mer försvinna.
Efter att Luleå Hockey besegrat Linköping under torsdagskvällen intervjuade Cmore Luleås stjärna Toni Rajala som nätat. Det var en fin pratstund. Varför? Han var glad och visade det. Jag har inte så höga krav längre då man är van att lyssna på klyscha efter klyscha, men lite sann och äkta känsla räcker långt.
När det sedan var Linköpings tränare Dan Tangnes tur ville jag bara dra täcket över huvudet. Norrmannen gick igenom perioderna och "analyserade" vilket lag som varit starkast i vilket skede.
"Luleå började starkt, men sen tog vi över. I andra perioden var vi det bättre laget, men sen tog Luleå över på slutet".
Ungefär så lät det.
Ibland faller intervjuerna för att vi journalister ställer dåliga frågor, men i ett fall som detta kan vi inte skylla på det.
Innan jul träffade jag förre Luleå Hockey-spelaren Robert Nordberg för ett längre reportage. Han var och är allt det där som man saknar. Han blev snabbt älskad och hyllad för att han bjöd på sig själv. För att han gav bort sin guldmedalj till fansen, bildade ett band trots att han inte kunde sjunga, skrev böcker, alltid sa intressanta saker – ja, listan kan fortsätta i evigheter.
Men det var en annan tid.
En roligare tid.
Då gjorde spelarna avtryck både på och utanför isen. Nordberg själv tyckte att det är profillöst nuförtiden och jag nickade instämmande.
Å andra sidan känns det inte helt hopplöst när det fostras människor som Kasper Björkqvist. Jag ser redan nu fram emot nästa JVM.