Jag kommer sist.
Per Ledin är redan på plats och har tagit ett bord på lunchrestauragen i centrala Luleå.
– Det sitter ett par juniorer där, vid det bordet, pekar han och lastar sedan upp broccoli på tallriken.
Vid bordet sitter även J18-spelarna Jesper Juntto och Leon Lundberg.
– Du har hål i jeansen, säger Ledin med passning till Lundberg.
– Jag har gjort det själv, svarar junioren från Täby.
– Skojar du? Varför det? Jag kan köpa nya åt dig. Så där kan du inte gå omkring.
Det är Per Ledin. I mångas tycke ett svin på isen, men utanför en helylle familjefar som fortfarande brinner för ishockeyn som spelare.
Förra torsdagen kom han hem till Luleå med en guldmedalj i bagaget efter en säsong med Salzburg i den österrikiska ligan. Hans fjärde mästerskapstitel.
– Femte.
Femte?
– Tre i SHL, ett i Österrike och CHL med Luleå Hockey. Och sedan gick jag upp med Löven två gånger i elitserien och det är exakt samma känsla som att vinna. Det finns inget bättre.
Är det drivkraften?
– Ja, överlägset. Att vinna är en total tillfredsställelse.
Som 16-åring lämnade han Luleå Hockeys B-juniorer och där började den riktiga resan. Men det var inte utan att omgivningen och klubben ifrågasatte hans val att dra till Vännäs.
– Jag kände att jag ville bli hockeyspelare. På den tiden plockade man inte upp juniorer till A-laget. Det var otroligt få som klarade den resan.
– Micke Lövgren, Mattias Öhlund, Anders Burström, Kristoffer Näslund var spelare som blev upplockade i A-laget samtidigt som andra blev fast och lade ned. Men det var svårt för yngre killar att etablera sig och bli fast i A-laget. Jag ville vara med och spela och bli bättre som hockeyspelare. Jag förstod snabbt att det spelade ingen roll hur många poäng jag än gjorde så skulle jag ändå inte få ta klivet upp.
Den förre Luleå Hockey-spelaren Thomas Sjögrens pappa, Pelle Sjögren, ringde till Luleå Hockey-talangen.
Som aldrig tvekade.
Och med facit i hand träffade han rätt i karriärvalet.
– Jag spelade i TV-pucken, blev uttagen till ett landslagsläger, men var skadad och kunde inte åka dit. Thomas Sjögrens pappa (Pelle Sjögren) frågade om jag ville komma till Vännäs Hockeygymnasium.
– Hans ”Virus” Lindberg var tränare där. Samtidigt var Ulf Taavola tränare för A-juniorerna i Luleå och vi var fyra forwards bland 78:orna och jag kände att jag var prioriterad längst ned av dem. Jag hade sett så många andra innan mig där det tog stopp.
I Vännäs hade Per Ledin tillgång till alla verktyg för att lyckas.
Och framför allt istid.
– Jag hade egen nyckel till hallen och det var hur roligt som helst. Jag tränade med ”Virus”, J18, J20 och A-laget. Jag kunde träna hur mycket som helst och det var hur roligt som helst.
Hur skulle du beskriva din resa?
– Som klassresan i nian när vi gick uppför Ammarnäsfjället. När jag kom uppför den första toppet och trodde att vi var framme. Då var det en topp till, förbi den, en topp till... Det var fyra stycken. Det blir bara större och större berg som man måste besegra. Jag har lärt mig att anta den utmaningen.
Var hittar du din passion?
– Allt startar med drömmar och jag har alltid drömt om att bli en hockeyspelare. Det i kombination med viljan. En dröm handlar inte bara om hopp utan du vill vara i den drömmen. För att vara det är det värt allt jobb i världen. Det bästa jag vet är att träna. Det finns inget stopp. Träning, att vilja vinna, att vilja bli bättre. Det är det som driver mig.
Vad kan du ge för råd till ungdomar som Lundberg och Juntto?
– För det första måste du ha kul. Så länge du har kul så kan du aldrig träna för mycket. Det är glädjen som gör att man vill fortsätta. Och då kommer man till det, var hittar du glädjen? Jo, när du får spela. Du måste hitta en väg när du får känna den där glädjen.
– I vissa fall kanske du måste gå din egen väg. Jag säger inte att alla ska gå den som jag gjorde utan man måste någonstans försöka hitta en väg som passar en själv som människa. Sedan är jag optimist och försöker se det positiva i allt.
Hur har det varit att komma hem?
– Jag har fått otroligt många gratulationer för guldet och jag blir nästan ... kanske inte blyg men lite generad. Jag ser det som att vi hade en vecka när vi firade med laget, oförglömliga minnen.
Hur firade ni titeln med Salzburg?
– Jag gick in på ett disco åtta på morgonen, men vände nästan i dörren. Då var det nog för mig. Jag bokade ned frun Petra en vecka innan och så njöt vi av Salzburg, utan barnen, i fyra–fem dagar tillsammans. Man vet inte om man kommer tillbaka. Jag tar inget för givet. Det var helt magiskt. Jag hämtade frun och sedan lyckades vi vinna. Sedan var det som att nu stänger vi pärmen och vänder blad.
Per Ledin har genom hela sin karriär varit nykterist.
Spelarna i Salzburg trodde han skämtade under säsongen när han höll sig till vatten vid de gemensamma middagarna.
– De sa att de skulle fylla mig på efterfesten, men insåg att jag var allvarlig. Jag kan inte säga hur det påverkar eller har påverkat andra, men jag har inte rökt, snusat eller druckit alkohol och det måste ha bidragit på något sätt. Kroppsligt känner jag mig i form som en 23-åring.
I augusti träffade jag Per Ledin, som tillsammans med grabbarna och kompisen Marcus Westerlund åkt upp till Haparanda för att delta i skridskoskola. Det var andra husbilsresan förra sommaren, den första gick till Karlskoga.
Och det hela bottnade i utvärderingen med Luleå Hockey, som inte längre tyckte att forwarden höll måttet för en plats i truppen.
– Det var ganska hårda ord från min före detta chef (Lars Bergström, sportchef i Luleå Hockey). Han tyckte att jag gjorde ett dåligt slutspel, att benen inte fungerade och att jag inte var tillräckligt på. Jag har alltid använt Bert Karlssons citat som han sa till Carola och det vete fan om jag säger rätt; ”Man ska inte omge sig med ja-sägare”.
– Kritik ger dig chansen att gå framåt. Jag valde att ta till mig det och åkte på skridskoskola i Karlskoga och Haparanda. Det är jag mest stolt över att jag kunde ändra minus till plus, men det krävs ett djävulskt jobb för att göra det. Det var inget snack om saken att jag var villig att göra det.
Trodde du när vi satt i husbilen i Haparanda i augusti att vi skulle sitta här nu och du är mästare igen?
– Nej, det kan jag villigt erkänna. Om jag skulle ha skrivit ned i augusti i husbilen att vinna, få en bra roll ... Alla grejer som jag önskar som hockeyspelare har slagit in. Om jag skulle skriva en bok så skulle ingen tro att det var sant. Varenda grej har slagit in. Om det är slumpen eller var det är vet jag inte.
Om du lägger bort glädjen från titeln med Salzburg, känner du bitterhet att du inte fick en chans i Luleå Hockey att motbevisa kritiken?
– Det är en bra fråga. Jag ser det så att det har hänt mig tidigare år. Jag blev ifrågasatt kraftigt när jag lämnade Luleå och flyttade till Vännäs, vad i helvete gör du? Varför satsar du inte på hockeyn? Jag har varit i samma situation flera gånger och har alltid känt att man inte tjänar på att älta. Där har jag haft en stor hjälp av min agent som försökt guida mig.
Jag har träffat dig några gånger genom åren när du varit hem efter säsonger söderut, men när vi sågs i husbilen i Haparanda i augusti kändes det som att den här motgången tog hårdast.
– Ja, det skulle jag kunna säga.
Eller om vi byter ord till kritiken. Det blev ingen motgång med tanke på facit.
– Kritiken var hård, men sedan är det fortfarande, var den befogad?
Har du landat själv i någonting?
– Nu kommer det intressanta, vem har rätt och vem har fel? Två personer tycker olika. Men någonstans måste jag ta till mig eftersom att det var min chef som tyckte det. Jag är född och uppvuxen i Luleå, har barnen här, jag har spelat hockey och fotboll här. Jag har ett visst ansvar som förebild. Är du en vinnare så visar du det.
– Jag ältar inte utan mina handlingar får tala om vad jag tycker.
Det är ödmjukt av dig.
– Jag har lärt mig att man inte blir bättre av att tycka synd om sig själv. Jag vill ge energi, inte ta energi. Det har också att göra med att jag är född och uppvuxen här.
Du är familjefar, hur förklarade du för barnen att du inte lägnre var en del av Luleå Hockey?
– Jag försökte vara så ärlig som möjligt. Det här är baksidan ibland att spela hockey. Men det är svårt. Det blir lättare om tio år när de själva handlar i samma situation.
Framtiden?
– Jag kommer att spela. Det är inget snack om saken. Om jag blickar tillbaka har jag spelat 18–20 minuter per match i Salzburg, varit delad etta i plus/minus i laget med Komarek (Konstantin), jag har fått vara med och bidra ännu en gång till en ung spelare som är redo för nästa steg. Det är inte första gången och det är en annan grej som triggar mig.