Vi träffar den talangfulle backen i Coop Norrbotten Arena efter ett av försäsongens många träningspass.
Men intervjun hinner inte ens starta innan han måste gå ifrån för att göra ett fystest.
En halvtimme senare kommer han tillbaka.
– Alltså, ursäkta. Jag hade helt glömt bort det där. Det är lite väl mycket i skallen just nu, säger han.
Det var i slutet av oktober, en vecka efter den första träningen med A-laget, i en hemmamatch mot Malmö, som han debuterade.
Och som han gjorde det.
Själv skrattar han bara när han tänker tillbaka på den där kvällen.
– Det var helt sjukt. Det kändes som att allt gick min väg i den där matchen. Jag kommer aldrig glömma det. Att jag skulle få vara med om något sådant vid 17 års ålder hade jag aldrig trott, säger Nils.
Du var ett okänt namn för flesta innan den där matchen mot Malmö. Men helt plötsligt var det dig alla pratade om. Hängde du själv med?– Det är klart att jag hoppades att jag skulle få chansen någon gång när jag flyttade hit. Men jag trodde inte att det skulle gå så fort, min förhoppning innan säsongen var att få en stor roll i J20-laget. Och jag trodde knappt det var sant när jag fick veta att jag skulle få spela. Det var som en dröm.
Var det nervöst?– Ja, men jag var nästan mer nervös innan den första träningen, säger han och skrattar.
Sedan tackar han morbror Janne.
– Det var väl mest det sociala jag oroade mig för. Men han var där för mig och sa att allt skulle ordna sig bara jag var mig själv, säger Nils och tillägger:
– Han har hjälpt mig otroligt mycket. Jag har fått massor av tips. Inför matcherna gick han alltid igenom motståndarna med mig. Så att jag skulle vara förberedd. Men även om hur man beter sig. Han har också skjutsat mig till skolan och träningarna. Sedan var det förstås skönt att ha en person som man kunde prata med om allt i början. Jag tror faktiskt inte att jag hade varit här i dag utan hans hjälp.
Hur mycket har ditt liv förändrats av framgångarna?– Mycket, det var ju som att få ett heltidsjobb. Jag hinner knappt vara i skolan längre. Jag försökte fortsätta som vanligt. Men det blev helt enkelt för mycket, så nu läser jag bara fyra ämnen.
Vad har kompisarna sagt?– Inget särskilt, och det är faktiskt rätt skönt att inte alltid behöva prata hockey, säger han med ett leende.
Allt fokus var på dig efter debuten. Hur kändes det?– Det kom faktiskt som en chock, säger han och fortsätter:
– Jag var inte alls beredd på att det skulle bli en sådan uppståndelse.
Det var jobbigt?– Ja, det kändes faktiskt riktigt jobbigt. Det var ju inte bara en journalist som ville prata med mig. Utan ett helt gäng. Men jag har börjat vänja mig, det har blivit en naturlig del av vardagen.
Så det känns inte jobbigt att sitta här och prata med mig?– Nej, det är lugnt, säger han med ett skratt.
Men minnena från den gångna säsongen är många.
– Jag kommer aldrig glömma det där bortaderbyt jag gjorde mål i heller. Det var sjukt coolt att göra det precis framför vår klack. Mycket bättre än så blir det inte. Eller första matchen tillsammans med Janne, säger Nils.
På tal om Janne. Du såg lite tagen ut när han avtackades efter sin sista match. Det var känslosamt för dig också?– Det var väldigt känslosamt. Vi hade just förlorat och åkt ur, och då slog det mig att det var Jannes sista match. Och jag fick vara där och uppleva det. Det var fint.
Det kom någon tår?– Ja, men det gjorde det väl, säger han och ler.
Han inser att förväntningarna på honom inför hans andra SHL-säsong är helt andra än under den förra.
– Jag får inte låta det påverka mig utan jag måste fortsätta spela mitt spel. Klarar jag det så ska det nog ordna sig, säger Nils och tillägger:
– Jag vet att det är många som har haft det svårt år två. Och jag kommer säkert också möta motgångar förr eller senare. Men det gäller att tro på sig själv. Jag vet att jag kan spela med lite små marginaler ibland. Det där med att veta när man ska spela enkelt är ju något som tar tid att lära sig. Men tränarna låter mig göra misstag. Det ger en trygghet. Och när det är något som blir fel så är de väldigt konstruktiva i sin kritik.
Innan vi skiljs åt frågar jag honom hur det känns att ha pekats ut som en potentiell förstarundekandidat inför sommarens NHL-draft.
– Det är förstås häftigt, att spela där borta är ju en pojkdröm. Men man ska inte ha för bråttom. Och det hade varit roligt att ta ett guld först, säger han.