En ögonblicksbild: Luleå leder med 2–0, Pontus Själin har just vräkt in pucken i krysset bakom Linus Söderström och Luleå ska just påbörja ett numerärt överläge. Hela ståplatsläktaren lägger armarna om varandra och hoppar, hoppar, hoppar fram sin glädje och upphetsning över hemmalagets inledning.
Därifrån till Oskar Vuollets andra mål (han gjorde ett tredje också, se där vad som kan hända om man ger ungdomar chansen i förstakedjan hrmhrrmm) för kvällen var det långt i norrbottnisk känslohöjd – men inte ens en kvart på klockan.
Luleå inledde serien fantastiskt. Tre raka segrar, nio poäng på kontot och inte ett orosmoln på himlen härifrån till Kaisepakte. Men sen dess har det hänt saker. Först en lördagsdans mot Färjestad, där det självuppoffrande synsättet på sporten som krävs för att spela i Luleå saknades under långa stunder. Sedan några direkt penibla misstag i den defensiva disciplinen mot Skellefteå.
Är det ett varningstecken? Är det ett omen om vad som komma skall? Är det så här det ska vara nu?
Det säger något om förväntningarna som finns på det här laget att jag hörde supportrar på fullaste allvar kräva att ledare skulle få sparken efter Färjestadsmatchen. Det säger något om förhoppningarna på framtiden att det fanns de som krävde backvärvningar i pausen mellan derbyts andra och tredje period. Det säger något om norrbottningens generella glaset är halvtomt-attityd att det här ses som ett tecken på att Luleås herrar inte har tillräckliga kvaliteter.
Låt oss inte gemensamt fatta varandras händer i denna sal och sjunga ”We shall overcome”, det ligger inte för oss. Sanningen må smärta, men den är faktiskt så att det görs direkt klantiga misstag på isen, oftast i egen zon, och det kostar Luleå energi och poäng. Det är negativt, något annat går inte att påstå.
Det positiva? Egentligen allt annat. Alla nyförvärv hade gjort mål redan efter tre matcher. Chansningen med fjolårsfiaskot Allard har visat sig gå hem. En backsida som är tunn på seniorer efter Laaksonens långtidsskada har visat sig hålla helt okej, till och med bra. Målvakterna inledde med två insläppta på tre matcher.
Det är ju inte så att alla de här värvningarna har gjort Luleå till ett överlägset lag. De har – möjligen – tagit Luleå till samma basnivå som topplagen. Även härifrån finns det gott om arbete att utföra.
Ingen kan vara förvånad över att regerande mästarna Skellefteå, som fått behålla i stort sett hela sitt lag, är längre fram i sin spelmässiga utveckling. Det går inte att vara överraskad över att Färjestads gedigna forwardsbesättning hittar luckor i Luleås zon. Egentligen är det ju en axelryckning att Luleå, med tre nya centrar, inte satt alla defensiva detaljer än.
Men laget, ledningen och Luleås fans vill så oerhört mycket att varje nederlag blir tio stycken och gamnacken så mycket djupare än vad den behöver vara. Det må vara första gången som Thomas ”Bulan” Berglund basar över en sån här offensiv kompetens – men det är inte första gången han sätter ett grundspel.
Ja, Luleå har fortfarande ett berg att bestiga. Men om det finns något att ta med sig från derbyförlusten mot Skellefteå är det följande: Toppen är närmare än någonsin.