CHL-finalen var ishockey när det är som bäst.Det ska direkt sägas att spelmässigt har jag bevittnat ett betydande antal bättre genomförda matcher än tisdagens.
Men atmosfären och dramaturgin höjer helthetsbetyget till toppnivå.
Ännu en gång uträknade, hemmapubliken lamslagen och gästerna segervissa. Plötsligt ett dragskott från blålinjen. Inget märkvärdigt, men på något sätt letar sig pucken över mållinjen och Coop Norrbotten Arena förvandlas till den där skådeplatsen som får hårstråna på armarna att ställa sig i givakt.
När den stämningen uppstår är det inte roligt att vara motståndare. Desto trevligare att vara åskådare.
När det händer laddas spelarna av energin som uppstår och självklart ökar trycket på domarna. Precis som mot Djurgården för fyra år sedan är det i ett powerplay som matchen vänder. Jag är helt övertygad att vid båda tillfällena hade domarna friat, eller i det senaste fallet, nöjt sig med en tvåa om inte ljudnivån nått de höjderna.
Ishockey är känslor – och stämningen på läktaren bidrar enormt mycket till helhetsupplevelsen.Publiken i norr börjar bli kräsen. Det krävs lite extra för att ticka igång dem.
Tisdagen var en sådan dag. Kanske kan Minecraftmiljonerna skapa fler?
En ökad lönebudget hjälper naturligtvis klubben att tävla om de skickliga spelarna. Men det finns också en fara. En fälla som flera ramlat ned i tidigare.
Ett bra namn betyder inte framgång. Skickliga spelare som bryr sig mer om lönechecken än att vinna kan rasera allt.
Det gäller att handla klokt och inte glömma vad som gjort klubben framgångsrik tidigare.