Oskar Sundqvist lämnade Sverige och Skellefteå efter förlusten i finalen mot Växjö 2015. Destinationen var Wilkes-Barre i Pennsylvania som ligger drygt två timmars bilfärd nordväst om New York.
– Jag kände mig redo att flytta och jag har inte ångrat det en enda gång, säger Sundqvist och fortsätter:
– Visst har jag haft hemlängtan, men det har gått över snabbt. Det handlar om att prioritera och just nu är det hockeyn som går först.
Resan mot världens bästa hockeyliga startade dock lång innan detta. Den började på Musikantvägen i Boden och gick via Bodens HF till SHL-klubben Skellefteå AIK.
– När det var dags för att välja hockeygymnasium och Skellefteå hörde av sig så växte givetvis självförtroendet.
Vad avgjorde när du valde mellan Skellefteå och Luleå?
– Grejen var väl att Skellefteå var snabbare än Luleå. Jag hann vara på två visningar där innan Luleå Hockey hörde av sig vilket var ganska avgörande för jag hade redan hunnit bestämma mig för Skellefteå.
– Jag kände att det var Skellefteå som ville satsa på mig.
I Skellefteå var det tränaren Hans Wallson som sökte upp Sundqvist och de två följdes åt ända fram till de framgångsrika åren i SHL.
– Jag och Hasse (Wallson) har följts åt från J18 till a-laget. Han var den som tog kontakten med mig och han hade sett mig tidigare då jag spelade med hans son (Viktor), förklarar Sundqvist.
Efter två raka finaler i Skellefteå var det dags för nästa resa. Sundqvist hade blivit draftad av Pittsburgh Penguins 2012 och deras intresse för den gänglige centern var intakt. Direkt efter att slutspelet var över i SHL satte sig Sundqvist på planet som tog honom till USA.
– Jag trodde väl inte att det skulle gå så här bra. Givetvis fanns det en dröm om det, men det här passerar alla gränser. Jag vet varför jag har tagit mig så långt och det hjälper mig att aldrig slappna av. Det handlar om att träna och ingenting annat.
Trodde du på denna utveckling?
– Egentligen inte. När jag tänker tillbaka så förstår jag givetvis att det inte är alla som har samma flyt som mig och under sin första säsong i NHL får vara en del i ett lag som går hela vägen, säger Sundqvist.
Efter 45 matcher i AHL kom samtalet han hade väntat på. Han skulle få ta steget upp i Penguins, men då hände det som inte fick hända. Han skadade sig.
– Jag lyckades bryta tån när jag skulle tackla en kille på en match med Charlotte. Det var tio minuter kvar av matchen och vi ledde med 6–1 så det var inget viktigt läge, men jag hade ledsnat på honom. Jag satsade ganska hårt och han flyttade på sig så att jag åkte med bägge fötterna rakt in i sargen. Där rök min första chans.
Men chansen skulle återkomma.
– Jag fick beskedet efter den 3:e januari efter en träning. Beskedet var att flyget till Tampa skulle lyfta en dryg timme senare och det blev lite panik. Jag stressade hem och det var tur att min tjej var hemma och kunde börja packa, skrattar Sundqvist.
Sundqvist anlände till Tampa och fick där träffa laget som han skulle spela med. Givetvis fanns det ett par spelare i omklädningsrummet som var lite utöver det vanliga.
– Impoerande att se Malkin (Yevgeni) och Crosby (Sidney) på träningarna. När de är på rätt humör så gör de vad de vill på träningen. Bägge två är grymma spelare, men samtidigt är de också två spelare som jobbar grymt hårt på träning, match och hela tiden. De är bra förebilder.
Så det är bara att ta rygg på dem, eller?
– Exakt, svårare än så är det inte, men allvarligt de vet vad som krävs. De två visar att det inte finns några genvägar till att bli bäst, skrattar Sundqvist.
En kanske avgörande händelse för att Sundqvist skulle få göra sin NHL-debut under sin första säsong i Nordamerika var att Pittsburgh Penguins sparkade sin tränare Mike Johnston och plockade upp Wilkes-Barres dito Mike Sullivan.
– Jag visste att de (Wilkes-Barre) var nöjd med mig och sedan när Sullivan fick ta platsen efter Johnston så växte chansen. Då kände inte bara jag utan alla i AHL-laget att vi kom närmare en uppflytt.
Tre månader efter att han fick chansen i NHL kom hans första mål också. Målet betydde 1–0 i bortamatchen mot New York Islander som spelade den andra april.
– Det var lite historia det bara var två stycken innan mig som gjort sitt premiärmål i boxplay för Penguins, säger Sundqvist.
Där någonstans vände också allt för Pittsburgh som lag. Helt plötsligt började man vinna såväl borta som hemma och innan det var dags för slutspel så hade laget fått en status som gav dem plats i snacket om vem som skulle ta hem Stanley Cup.
– Jag tror att tränarbytet från Johnston till Sullivan blev avgörande. Sullivan lyckades få ihop laget och han fick till och med Phil Kessel att köra start och stopp, säger Sundqvist och skrattar.
Under slutspelet fick inte Sundqvist speciellt många chanser att visa upp sig. Det blev endast två matcher på is och resten på läktaren.
– Det var jäkligt nervöst. Ofta var det ganska lugnt under första och andra perioden, men i sista perioderna var det jobbigt.
Firandet efter den sjätte finalmatchen mot San Jose blev ett minne för livet.
– Vi hade en parad där vi hyllades av runt 500 000 människor. Det var grymt häftigt att se, säger Sundqvist och fortsätter:
– Efter det hade vi fest hemma hos Mario (Lemieux, ägaren) och det var poliser och vakter överallt. Det var en häftig fest i ett häftigt hus och det var otroligt stort.
Inkilningen i stjärntyngda Pittsburgh gick ganska smärtfritt för Sundqvist.
– Jag hade turen att ha både ”Hagge” (Carl Hagelin) och Hörnqvist (Patrik) där som har hjälpt mig. De är två stockholmare som kanske har lite svårt att sitta still, men de är bra på alla sätt.
Hur var det att spela i samma lag som Crosby?
– Det är klart att det är jäkligt häftigt. Han är en grymt bra person och redan efter att jag träffat honom en gång så lugnade det ner sig.
Du blev lite starstrucked med andra ord?
– Det får jag väl erkänna. Jag visste inte vad jag skulle förvänta mig och jag var ordentligt nervös innan, men han gjorde det enkelt för mig.
Känner du till någon hemlighet om Crosby?
– Han spelar i en utrustning som håller på att falla sönder. De har försökt få honom att byta till en ny, men han vägrar.
Hur har flytten till Pittsburg varit?
– Pittsburg är en trevlig stad med inte allt för mycket folk. Det är nära till naturen och jag trivs bra.
Ganska snart så är det dags för Sundqvist att flyga tillbaka till USA för att starta upp säsongen. Målsättningen är att ta en plats i NHL-laget utan att gå via AHL.
– Målet nu är att börja säsongen där den förra slutade med en plats i NHL. Det ser ut som om att vi kommer tappa vår fjärdecenter och då finns det en plats att kriga om.
– Både klubben och tränarna vet vad jag kan så det blir upp till mig själv att visa upp mig.
Camperna börjar under september och det är då som truppen kommer att spetsas till vart efter.
– Alla börjar i Pittsburg och sedan kapas truppen allt eftersom. Vi är 40 från början och ska bli dryga 20 innan det är klart.
Hur många platser finns det att slåss om?
– Första tre femmorna är ganska så klara. Då återstår det tre platser och det blir roligt att försöka ta chansen. Du får inte så många matcher att visa upp dig på så det gäller att vara bra direkt.
Hur tufft skulle det vara att ta vägen via AHL på nytt?
– Det är i alla fall en snabb väg upp i jämförelse med om du hade varit hemma i Sverige. Du ska ha ganska mycket flyt och det låter konstigt, men en skada i NHL-laget kan vara det som räddar dig.
Än så länge får Oskar och hans sambo Klara bo på hotell i Pittsburg, men förhoppningen är att han snart ska få brevet som förändrar hela livssituationen.
– Det blir att vänta på brevet som säger att du ska börja söka lägenhet. Det är först då du kan hoppas på allvar för det är väl det enda riktiga tecknet på att du är nära en plats i NHL-laget.
Under säsongen när Sundqvist spelade i Wilkes-Barre/Scranton Penguins så började den vistelsen med att paret på hotell, men de flyttade in i en egen lägenhet efter ett tag.
– Det var Klara som såg till att jag ordnade med lägenhet. Hade det inte varit för henne så hade jag nog bott på hotell hela året, säger han och skrattar.
I augusti kommer beviset för att Oskar Sundqvist från Boden var en del i Stanley Cup-vinnarna för då kommer den berömda bucklan på besök i Boden, men det blir bara för en dag. För sedan får han ta sig tillbaka till Pittsburg för att kämpa om sin plats i NHL.