Hartwall Arena har sett sina bästa dagar och i katakomberna nere bakom läktarna luktar det ishall och när jag säger ishall så menar jag inte Coop Norrbotten Arena utan Delfinen eller kanske till och med Matojärvi.
Jag vet hallen är byggd 1997 och den är fortfarande nationalarena i Finland. Det hjälper inte för det är ändå en ishallskänsla ända till att du kliver ut på läktarna. Den totala förändringen gör att du funderar på om katakomberna och omklädningsrummen glömdes bort vid en renovering.
Nu var det väl inte hallen jag tänkte skriva om utan själva företeelsen KHL och betydelsen för de enskilda spelarna. I hissen på väg till pressläktaren stöter jag ihop med en rysk journalist vilket kanske inte är så märkligt i och för sig, men här kommer poängen.
Han var stationerad i Helsingfors för tillfället och uppdraget var att bevaka Jokerit och som om det inte vore nog så kunde han svenska. Jag förstod också ganska snabbt att han gillade Johan Harju och Linus Omark för hyllningen han drog av på den korta hissturen var tung. Omark hade givetvis en självklar plats i mannens hjärta och Harju likaså. Han hade till och med en lösning på hur Harju skulle beredas mer plats i Jokerits laguppställning. Han ville helt sonika skicka Kurtis McLean till Luleå. Jo ni läste rätt.
Han beskrev skillnaden mellan Harju och McLean som milsvid och han hade verkligen svårt för att förstå lagledningen. Han var inte heller den enda som hyllade Luleå-spelarna.
I en av periodpauserna på väg till hissen i matchen mellan Jokerit och Vityaz så kunde jag över axeln höra hemmasupportrar skrocka om hur Linus Omark hade lurat förvirrade Vityaz-backar.
Jag hade inte i min vildaste fantasi kunnat tro på förhand att de två Övertorneåpojkarna hade tagit sig ända in i hjärta och själ hos de finska supportrarna. Nu är det faktiskt så att det inte räckte med det. När jag satt och pratade med Jokerits general manager Jari Kurri, jo just den Kurri han som var radarpartner till Wayne Gretzky, och han skrattade gott när Omark kom på tal.
"Han är en spelare som du bara måste älska. Jag förstår att våra fans jublar så fort han är på isen, men samtidigt så händer det att Erkka (Westerlund tränare i Jokerit) sliter sig i håret och undrar vad han tar sig till den där Omark. Det är en sån spelare han är, men han har en sida till och den kanske inte alla känner till och det är att han tävlar varje kväll oavsett om det är match eller träning och den sidan gillar jag lika mycket "
Att Topi Jaakola skulle bli en spelare som finländarna skulle älska var inte svårt att komma fram till, men att det också skulle gälla Omark och Harju hade inte jag gissat.
När jag och fotograf Isaksson lämnade Helsingfors så hade Jokerit spelat nio matcher av den drygt 60 matcher långa säsongen och visst mycket lär hända. I dag är alla i Jokerit geniförklarade efter åtta segrar på nio matcher, men det svänger fort i hockey.
En sak är dock säker och det är, hur KHL-äventyret än slutar för Jokerit, att de flesta hockeyfantasterna även i framtiden kommer att komma ihåg de två tornedalingarna som la den finska huvudstaden för sina fötter.
I alla fall om en viss rysk journalist får bestämma.