En minut kvar av matchen.
Luleå Hockey ligger under med 1–4.
Hemmaklacken drar igång "Let´s go Abbotts".
HV71:s assisterande kapten Chris Abbott och hans bror Cam Abbott får kvällens sista hyllning av hemmasupportrarna.
– Fansen är helt fantastiska här. Det finns så otroligt mycket passionerade supportrar här uppe, konstaterar Cam Abbott.
Kuriren träffar honom efter matchen. Då står han nere mellan lagens omklädningsrum. Lennart Petrell, Jonathan Granström, Jonathan Sigalet, ja en efter en kommer Luleåspelarna fram och kramar om sin tidigare lagkamrat. Slutligen dyker också brorsan Chris upp och delar ut kvällens tredje kram.
Det började vid hyllningen innan matchen. Bilder från Cam Abbotts karriär rullade på jumbotronen och sportchefen Lars "Osten" Bergström höll ett tal om hur kanadensarna alltid kommer vara en del av Luleå Hockeys hjärtan. Cam grät. Chris grät. Troligen gjorde nog minst halva publiken det med.
– Det tog mig några byten att komma in i det. Under dagen har jag haft andra tankar i huvudet, men det där kom precis innan matchen, säger Chris Abbott och tillägger skämtsamt:
– Ett bra sätt att få mig ur balans.
Totalt blev det sex år i Luleå och Norrbotten för tvillingbröderna.
Cam Abbott tvingades lägga av på grund av för många tacklingar mot huvudet. Dessförinnan stod han för 140 poäng på 269 matcher i Luleåtröjan.
– Jag är självklart inte glad över hur karriären tog slut, men jag är väldigt tacksam för det här. Jag hade inte kunnat önska mer, förutom SM-guldet. Det enda jag ångrar är att jag inte kunde ta guldet till den här staden.
Efter matchen gick Cam Abbott upp till hemmafansen på ståplatsläktaren. Brodern Chris följde efter och gav sin bror sitt stöd.
– Jag såg Cam där uppe och då spelar det ingen roll vilken tröja man har på sig, säger Chris Abbott.
Båda två fick motta supportrarnas kärlek.
– Vi försökte spela en väldigt ärlig typ av hockey. Vi hade arbetsskorna på istället för dansskorna, om du förstår hur jag menar, säger Cam Abbott och ler.
– Jag tror folk kan ta till sig den inställningen. Vi var definitivt inte de mest talangfulla, men vi älskade att jobba hårt och försökte spela med stolthet och passion.
Var du förvånad över att det blev så känslosamt i samband med hyllningen?
– Nej, nej, absolut inte. Jag hade varit mer förvånad om jag inte blev det. Det betydde oerhört mycket för mig och min familj.