Ett guld stod på spel under söndagen.
Att det var en del oroliga känslor bland spelarna var knappast förvånande.
Luleåbacken Johanna Fällman berättar att det var lite svårt att sova under natten.
– Jag vaknade klockan sju och började dammsuga. Tänkte att det är en bra uppladdning, säger hon och skrattar.
Nervositet infann sig i onsdags när första finalmatchen spelades. Men under helgen har det släppt menar Fällman.
Hon är en av ett fåtal i laget som är född i Luleå.
– Alltså det är helt magiskt. Sista minuterna var total eufori alltså. Jag har växt upp här och gått igenom björngapet i kommunserien. Att få åka igenom det igen och mötas av fans, vänner och familj är helt sjukt.
Hon värvades tillbaka från collegehockey i Nordamerika inför den här säsongen och visste inte riktigt vad hon skulle förvänta sig.
– Jag visste att vi hade ett bra lag på pappret och att Glader var en bra tränare. Jag visste att vi hade en chans att gå långt, men samtidigt trodde jag inte det här. Det här stödet hade jag aldrig, alltså aldrig, förväntat mig. Det är helt sjukt. Helt sjukt.
Hur avundsjuka tror du andra spelare i riksserien är på er i Luleå?
– Jag hade nog varit jävligt avundsjuk, kanske närmast bitter. Alla vill spela inför en sån här publik och sånt här tryck. Säger sig självt att de flesta vill vara på den här isen.
I mitten av den tredje perioden blev det lite slagsmål mellan Johanna Fällman och Linköpings Pernilla Winberg.
– Groll som är ganska kul. Jag kände ett nacksving och kunde inte komma iväg. Det är heta känslor och så blir det idrott, säger Fällman.
Redan på måndag är det tänkt att landslaget ska samlas inför VM. Luleåspelarna Emma Eliasson och Johanna Fällman ska dock få en extra dag för firande.