Alla har vi kanske någon rädsla som vi tvingas överkomma genom livet.
Anders "Bagarn" Wiklund har fått utstå sin mardröm mellan 30–40 gånger i yrket. Varje säsong. I 17 år.
1988 klev "Bagarn" in som ungdomsledare och massör i Luleå Hockeys juniorlag, tio år senare heltidsanställdes han som massör för A-laget.
Men att flyga är bland det värsta han vet – och det är en av två anledningar till att lördagens match blir hans sista bortaresa i klubben.
– Det är lite vemodigt, men det är ju ett beslut jag har tagit så det känns också bra, säger Anders Wiklund.
Kuriren träffar honom under sista veckan som heltidsanställd i Luleå. Det är morgonvärmning inför torsdagens hemmamatch mot Rögle och "Bagarn" tar sig tid att sitta ned ett tag på läktaren.
Matchdagar är annars bråda dygn. Vid halv nio på morgonen anländer han till arenan för att hinna massera 4–5 spelare innan ispasset. Sedan väntar 4–5 knådningar till efter avslutad träning. Lunchrasten är 1,5–2 timmar lång och sedan är det tillbaka till hallen. Runt halv tolv på kvällen lämnar han Coop Norrbotten Arena och återvänder till lägenheten på Mjölkudden.
– (skratt) Det är ju inga normala arbetstider.
Den aspekten, tillsammans med den stora flygrädslan, är anledningen till att massören nu söker sig vidare i arbetslivet. Härnäst väntar uppdrag som personlig assistent.
Men först ska som sagt en sista resa avklaras.
Eller som "Bagarn" själv delar upp det.
– Fyra flygresor.
Först till Arlanda. Sedan Göteborg. Och så samma sträckor på vägen hem.
Hur har det fungerat under 17 år egentligen?
– Från början ställde Luleå Hockey upp med en flygrädslakurs på Arlanda som pågick i tre dagar. En jättebra kurs, som kostade lite mycket pengar, men det stod Luleå för. Det hjälpte mig. Det är egentligen bara under själva flygresan det är jobbigt, sen när man har landat är det som vanligt. Det går inte att gruva sig hela tiden, då skulle man inte hålla på i 17 år.
Har du alltid varit flygrädd?
– Egentligen inte. Första gången jag flög var jag 15 år, men sen kom det mer och mer. Jag gjorde uppehåll i flygandet i 10–15 år och sen fick jag gå kursen. Det underlättar, men tar inte bort det hela. Jag kan flyga, men det är jobbigt varje gång.
Är det någon särskild del som är jobbigare?
– Kort kan man säga att det är när man lämnar trädtopparna och tills man kommer ner under. Det är inte riktigt logiskt eftersom det mest kritiska är den sista biten – men jag får inte in det i skallen. Själva nedslagningen, när de sätter i hjulen, spelar ingen roll. Då har det som släppt.
Har du fått någon gliring genom åren?
– De är snälla med mig. Men gliringar kan jag ta så det är inga problem. Det hör till, säger "Bagarn" och ler.
Bakom oss på läktaren smyger sportchefen Lars "Osten" Bergström fram och undrar lite skämtsamt om inte division 3-laget Hertsörinken kan vara i behov av en massör.
– Ja, jag är ju bra på bussresor, säger "Bagarn" och skrattar.
Genom åren är det mängder av spelare som har passerat massagerummet, men en spelare som varit mer frekvent än andra spelar nu i Schweiz.
– Johan Fransson var ganska flitig på bänken. Sen finns det spelare som i princip inte tar en massage på en hel säsong. Det är lite upp till spelaren själv.
Just spelarmötena är något som Anders Wiklund tar med sig från tiden i Luleå Hockey.
– Det finns många fina minnen och roliga spelare jag har träffat. Jag har varit intresserad av skador och hur man kan hjälpa att få tillbaka folk. Jag har lärt mig mycket genom åren.
Kommer du sitta här på läktaren i framtiden och följa laget?
– Nog kommer jag se matcher, sen är det inte säkert att det blir varje match. Det hänger en del på mitt nya jobb. Jag kommer kanske finnas i kulisserna.
För det är inte säkert att helgens match mot Frölunda blir sista massageuppdraget i Luleå Hockeys regi.
Hans ersättare heter Mattias Waaranperä och har skolats upp under hela december, men på hemmamatcher brukar de vara två massörer som jobbar. Tidigare brukade Rickard Nilsson och Peter Westin hjälpa "Bagarn" och nu är det inte otänkbart att han själv kommer ingå i gruppen som en tredje resurs vid behov.
– Det är mycket möjligt. Det beror på vad Mattias och Luleå Hockey vill.
För en sak är säker.
– Luleå Hockey kommer alltid finnas kvar i hjärtat.