I många år har Emma Eliasson tillhört Sveriges bästa spelare – såväl i riksserien som i landslaget.
Men några titlar har det inte blivit. Alla finaler har slutat med silvertårar.
Den här gången blev det annorlunda.
Efter 4–1-segern mot Linköping fick Eliasson äntligen ta emot sitt första guld.
– Det är det här jag har kämpat för säsong efter säsong. Jag har haft bakslag och kommit tvåa och tvåa och det har alltid varit svårt att ladda om. Men nu står jag med bucklan och medalj runt halsen, säger Eliasson.
– Jag har sett framför mig i flera dagar att jag hämtar bucklan och lyfter den för laget. I dag slog det in.
Lagkaptenen menar att Luleås vassa start fällde avgörandet. Mira Jalosuo spräckte nollan redan efter ett par minuter med ett hårt slagskott.
– Ett otroligt viktigt mål, särskilt eftersom Schelling slarvar in pucken. Det betydde också en hel del.
Linköpings schweiziska målvakt Florence Schelling fick stå två perioder med Luleåklacken bakom sig och var inte lika säker som man vant sig vid.
– Det är en utsatt position. Det är inte alls som står rakt på benen med vår klack i ryggen i två perioder, menar Eliasson.
Själv hade hon också problem att stå rakt efter slutsignalen, men av helt andra orsaker.
– Jag har skrikit så mycket så det känns som att jag håller på att tappa luften. Det är en otrolig glädje över laget och att så många stöttar oss. En saga med ett lyckligt slut.
Slutspelets mest värdefulla spelare blev lagkamraten Michelle Karvinen som var femstjärnig i finalen.
– Det är hon verkligen värd.
Själv blev du utsedd till säsongens back.
– (skratt) Jag skulle vilja ha årtiondets. Nej, jag skämtade bara. Jag har vunnit några tidigare år och det är lika kul varje gång, särskilt under den här säsongen,