Den sista julruschen är i full gång när Kuriren träffar Robert Nordberg på ett av de nyare kaféerna i Luleå city.
Men vi hinner bara innanför dörren innan vi vänder.
– Jag vet ett annat ställe som har stans bästa räkmackor, säger Nordberg och vi tar följe genom stan.
Marschallerna flämtar vid dörren när vi kliver in på Café Metropol. Luleås äldsta fik har en vägg full av lagbilder på Luleå Hockey och vid kassadisken hänger en medalj av det finaste slaget.
– Det är min guldmedalj från 1996, säger Nordberg.
Luleåspelarna fick två medaljer den våren. En för att de vunnit serien och en för slutspelet. Under firandet på Stadshotellets balkong slängde Nordberg ner seriemedaljen till ett fan. Han ville dela med sig – men det fick han ångra.
– Jag fick mycket skit för det och än i dag kan folk fråga mig varför jag gjorde det. Jag ville ju vara snäll, säger han och fortsätter:
– Den andra valde jag att ge till fiket då jag tycker att det är bättre att den hänger här så folk kan se den. Det är många äldre Luleå Hockey-supportrar som kommer hit och fikar. Om sonen vill se medaljen kan han åka till Café Metropol och titta.
Nordberg blev snabbt en profil i Luleå Hockey. Den lille, tekniske forwarden levererade både på och utanför isen.
I samband med guldet bildade Nordberg (gitarr), Petter Nilsson (sång och bas) och Erik Granqvist (trummor) bandet Ebba Blitz. De gav sig ut på en sommarturné som kallades ”The golden tour”.
– När man går till jobbet, står i duschen eller sitter på någon tråkig genomgång så brukar det dyka upp minnen från den tiden. Man stod på gågatan och körde låtar. Fan att man vågade. Det är ändå skämmigt på något sätt. Å herregud – att vi vågade, säger han, tar en klunk te och fortsätter:
– Ingen av oss hade hållit på med instrument över huvud taget, men jag fick lära mig några låtar när jag gick lärarutbildningen och visade Granqvist och Petter. På den vägen började det. Vi var ju värdelösa men vi lärde oss 13 låtar och de funkade i en bar om alla var småknall.
Nordberg har svårt att se att något sådant skulle ske i dagens hockey.
– Alla är så medietränade och det spontana kommer inte på samma sätt. Det är riktigt profillöst. Det är så tråkigt. Jag tror inte heller att det är samma kravbild runt ett lag som det var då. Å andra sidan är det en annan bevakning med mobiler och twitter i dag. Allt de säger kommer ut på en sekund så de får passa sig.
Nordberg bjuder på flera anekdoter från karriären och skratten fylls inne på caféet. Speciellt när han berättar om Mikael Renbergs syrliga julkort. Renberg lämnade Luleå Hockey för NHL och Philadelphia Flyers efter säsongen 1992/1993 och kedjekamraterna förändrades från Nordberg och Thomas ”Bulan” Berglund till två megastjärnor.
– Han skickade ett julkort med en bild på hans nya kedja, Legion of Doom som de kallades, där han stod med Eric Lindros och John LeClair. ”Jag gick från att spela med två dvärgar till två giganter”, något sådant stod det. Han småpikade oss men det var med glimten i ögat (skratt).
Samtidigt som vi tuggar i oss varsin räkmacka ställer Nordberg flera filosofiska frågor om livet och berättar om en bok som förändrades hans liv när han var 25 år gammal.
– Jag och Granqvist surrade mycket om livet och läste älska dig själv-böcker. Innan hade jag bara läst det man var tvungen att göra i skolan, men när jag skulle lämna igen ett par böcker på högskolan hittade jag en bok som heter Leva, älska, lära. Jag lånade den och för mig var det att öppna något helt nytt.
Han forstätter:
– För mig var det bara hockey, hockey, hockey – sen läste jag den boken och fick se att det fanns en sån värld också. Man kan faktiskt gå ut i skogen och uppleva något större. Han (Leo Buscaglia) beskrev det på ett sätt som formade mig. Det hände något inom mig.
Hur har den boken påverkat dig?
– Mycket. Jag funderade inte på livsfrågorna innan, men någonstans måste man göra det. Man kommer till en punkt.
I dag jobbar Nordberg som lärare i Boden och som assisterande tränare i Piteå Hockeys division 1-lag.
Han har känt sig lockad av att träna högre upp i seriesystemet, men det verkar inte bli av.
– Tanken har slagit mig, men jag har lagt det åt sidan. Det är mycket man får offra för att komma till den nivån. Ibland kan jag tänka: ”Åh, tänk om jag också var en sån coach som fick stå där”. Men det gäller att brinna för det och lägga ner tiden.
Är det för sent?
– Jag går inte direkt och drömmer om det. Jag behöver inte det för att må bra, säger Nordberg som laddar för juldagens hemvändarmatch mellan Boden Hockey och BIK Legends i Björknäsvallen.