Det blåste kulingvindar utanför arenan, men innanför var det oväntat lugnt. Bortsett från ett och annat korsdrag i Djurgårdens försvarszon var det två lag som fokuserade på ishockeyn i första hand. Luleå på att anfalla – Djurgården på att försvara.
Egentligen var det bara under en kortare period som Luleå hade problem med Djurgårdens överbelastning, men så snart nerverna släppte började backarnas krosspassningar att sitta.
I anfallszonen använde LHF backarna mer än vad de gjort tidigare under säsongen och det visade sig vara ett framgångsrecept. Djurgården missade inräkningen flera gånger och Mikael Tellqvist fick agera livräddare. När han inte gjorde det var målramen ivägen.
Den enda som lyckades att överlista den meriterade målvakten var Emil Sylvegård med ett distinkt skott i plockhandskrysset.
Och egentligen är ineffektiviteten det enda som borde oroa Luleåspelarna. Som lag är de bättre än Djurgården, men ishockey går ut på att göra mål.
Joel Lassinantti såg lika lugn ut som tidigare. Jonathan Sigalet spelade på ytterligare en nivå. Lagets bästa back - offensivt och defensivt. Börjar Luleå att göra mål också. Då kan det bli en lång vår.