För drygt elva år sedan tappade han synen i samband med en allvarlig stroke. Möjligheterna att fortsätta med sin största passion i livet såg därmed väldigt avlägsna ut. Vilken idrottsman som helst hade där och då gett upp, men inte Reino Vaara. Han hade bestämt sig för att ta sig upp till toppen igen och återigen uppleva känslan att flyga ner för densamma. Utöver kärleken till sporten så har det alltid funnits en stark drivkraft som blivit nyckeln till Reinos imponerande återhämtning och när han berättar om den så lyser hela ansiktet upp i ett enda stort leende.
– Det är vårt härliga gäng av veteranbackhoppare som alltid tar hand om varandra. Vi har en fin gemenskap och är som en stor familj. Man vill väldigt gärna vara med där och därför har jag alltid försökt fortsätta hoppa. Min backhopparkompis Åke Salonemi hjälpte mig mycket under den svåra tiden, förklarar Reino.
Synen kom sakta tillbaka till och Reino har under de senaste åren återigen kunnat glädjas över att få ge sig ut på backhoppartävlingar runt om i världen. Tiden som backhopparveteran började dock betydligt tidigare, mycket tack vare en av länets riktiga legendarer inom sporten.
– Jag var på en vintermässa 1993 och såg i tidningarna att Ola Lien var 70 år och hoppade backe. Om han kan så kan väl jag också hoppa igen, tänkte jag och tog därför kontakt med Jan Boklöv som hjälpte mig in till veteranlandslaget. Därefter har jag hoppat. Det var lite svårt i början, men sedan gick det bättre och bättre.
Känslan av att ge sig ut på skidpräglade flygfärder var långt ifrån ny för Reino. Redan som nioårig liten grabb så var han en av många barn i finska födelseorten Kemi som prövade sina vingar.
– Alla ungar hoppade på den tiden. Vi hade aldrig någon tränare utan hjälpte varandra till att bli bättre. Min bror var duktig och det var han som tog med mig till backen. Efter det så ville jag bara fortsätta och gjorde det ända fram tills jag började lumpen. Därefter blev det en väldigt lång paus fram till den där dagen då jag bestämde mig för att testa igen, berättar Reino.
Precis som under sina barndomshopp så har Reino samma återkommande inställning till idrotten nu och han har trots ett flertal skador aldrig känt sig rädd för att pröva på nytt.
– Jag har brutit både benet och handleden när jag hoppat, men jag bara fortsätter. Jag tänker inte så mycket när jag sitter där längst upp och ska hoppa. Det är bara att fara och göra sitt bästa. Många säger ju att det lätt att följa spåret nerför backen, men när spåret tar slut, ja det är ju då det blir problem, skrattar Reino.
En person som alltid finns med på Reinos tävlingar är hans fru Berit och hon understryker tidigt sin betydelse för hans fortsatta hoppkarriär.
– Jag är ju hans livförsäkring, skrattar Berit och fortsätter:
– Jag måste ju vara med på tävlingarna, så att Reino inte går vilse. Många andra runt omkring är mer rädda för Reino än vad han själv är. Jag var lite nervös i början, men nu har jag vant mig, förklarar hon.
Under Reinos tid i veteranlandslaget så har dem båda varit med om många äventyr. De har besökt de flesta stora backhopparnationerna och minns framförallt en resa som den allra bästa.
– När vi var i Ryssland och Uralbergen så blev vi behandlade som VIP-gäster och det var väldigt festligt, förklarar Berit och får medhåll från sin man.
– Vår buss som vi åkte med fick poliseskort till och från hoppbacken och vi hade det fantastiskt bra, tillägger Reino och minns tillbaka på ytterligare en fin vistelse.
– Den bästa maten och restaurangen har varit i Polen och Zakopane. Där hade vi det också riktigt bra, menar han.
På hans meritlista finns även en guldmedalj från USA samt Österrike och Tjeckien. Nästa mål i sikte är en tävling i österrikiska Villach samt även en kommande tävling i Rumänien. Dagens backhoppning präglas av en enorm säkerhet och det finns alltid ett stort antal faktorer som kan påverka om en tävling blir av eller inte. På veteranfronten så råder dock en helt annan frihet under tävlingarna, något som får elithopparna att framstå som veklingar.
– Vi veteraner tar ju inte detta lika allvarligt som unga pojkar. De är för känsliga och slutar hoppa så fort det blåser lite. Ibland händer det att vi tillsammans bestämmer oss för att inte hoppa, men då är det ju full storm, skrattar Reino.
En mer obekymrad och prestigelös idrottsman får man nog leta väldigt länge efter. Reino må vara en av världens äldsta aktiva backhoppare, men när han visar upp sin teknik så skulle det säkerligen få den mest lovade talangen att bli avundsjuk. Med en enorm rapphet i kroppen gestaltar han själva uthoppet från backen och det är lätt att förstå vilken som är hans allra främsta egenskap.
– Killarna i laget brukar säga att jag har bäst balans av alla. Jag åker ju en hel del slalom också och det kan ju vara det som har hjälpt mig. Det finns ju ingen hoppbacke i Luleå och därför blir det inte så mycket träning, då gäller det att hålla igång med annat, säger Reino.
Avsaknaden av just backar i Sverige är ett återkommande problem för utvecklingen av sporten i landet. Backhoppningen är enormt stor i flera europeiska länder, men den svenska elitsatsningen har lyst med sin frånvaro under många år. Reino ser själv bekymrat på situationen, men vet precis vad som krävs om sporten ska nå samma höjder som i de nordiska grannländerna.
– Det behövs fler tränare, flera backar och mer pengar. Tyvärr så satsar man inte på backhoppning och därför ser det ut som det gör. Men det finns hopp. I Eskilstuna bygger de en ny 60-meters backe och dit tänkte jag fara någon gång.
Utöver sitt eget deltagande så ägnar även Reino en del tid åt att följa världseliten på TV. Han har nämligen själv träffat flera stora stjärnor inom sporten, däribland de fyrfaldiga OS-medaljörerna schweizaren Simon Amman och polacken Adam Malysz.
– När jag var i Schweiz så träffade jag Amman. Jag pratade lite med honom och han hoppade även med oss. Det var en kul upplevelse som jag lärde mig mycket av. Malysz såg jag däremot när han var en liten pojke. Han var förhoppare till oss, men jag kunde aldrig tänka mig att han skulle bli en så stor stjärna en dag, berättar Reino.
Att vara en del av det svenska veteranlandslaget i backhoppning har gjort att Reino fått uppleva många berikande stunder i livet och han hoppas kunna få fortsätta med det i många år framöver. Den backhopparen som fick Reino att börja igen är världens hittills äldsta med sina 91 år. Dit har fortfarande Reino en bra bit, men han utesluter inte möjligheterna att nå det rekordet.
– Ja det kanske skulle gå. Så länge benen håller och huvudet känns bra så kommer jag att fortsätta hoppa, säger Reino och utstrålar en enorm glädje och stolthet över att ha gått segrande från den viktigaste kampen av alla. Kampen om att kunna fortsätta med den idrott som får honom att må bra i livet.