Efter fem sorger och 39 besvikelser är vi här igen. På Storgatan i Luleå, nere vid Lina älv i Gällivare, utanför Tre Sågar i Korpis och på Ikeaparkeringen i Haparanda står supportrar med sina hjärtan i kupade händer, sträcker fram dem mot spelarna och ber dem att ta emot deras kärlek. Själv hoppas jag inte, det ligger inte för mig, men jag kan konstatera att bättre läge att lyckas har Luleå Hockey sällan haft.
En nykomling, om än en rutinerad sådan, står för motståndet – och vi har ännu bara sett glimtar av det här lagets fulla potential.
Någon timme efter sista segern i Göteborg delade kanadensiske backen Frederic Allard en film från firandet isen på det som tidigare hette Twitter med orden ”Final bound”, mot finalen. En av Luleås supportrar svarade honom följande (fast på engelska, så att Allard skulle förstå):
”Jag har väntat på den här stunden i 29 år. Ibland tvivlar jag på att det någonsin kommer att hända. Snälla, vinn bara, då kan jag leva lycklig i alla mina dagar och du, min herre, och dina lagkamrater kommer för alltid att skrivas in i historien och våra hjärtan.”
Frederic Allard föddes ett och ett halvt år efter att hans nuvarande tränare lagt sig på den sista tekningen i Frölundaborg. Han växte upp i den fransktalande delen av Kanada. Förstår han verkligen vad ett SM-guld skulle innebära för honom, hans lagkamrater, för tränarna, ledarna och funktionärerna? För supportrarna?
Förstår någon i laget det?
På gott och ont finns det ingen så segertörstig stad som Luleå just nu.
När Luleås herrar senast vann SM-guld fanns blott nio stycken nuvarande Luleåspelare till. Det är nog bara Linus Omark och Jonas Berglund som med någon slags pondus kan säga att de minns något alls från det.
Men jag var där.
Jag minns.
Jag minns blodet, överfallen och hatet. Jag minns hur Ljungan klättrade på takbjälkarna på Kallax, hur övervåningen gungade av tyngden från människorna som samlats där. Jag minns hur kavajen flög från balkongen på Statt och hur en guldmedalj följde efter ut i folkmassan. Jag minns festen efteråt, jag minns tårarna, fyllan och den totala, översvallande glädjen.
Jag minns hjältarna.
Stefan ”Skuggan” Nilsson. Thomas ”Bulan” Berglund. Petter Nilsson. Stefan Jonsson. Jarmo Myllys. ”Nobbe”, Hurtig, Kucera, Micke Lindholm och Holmström. Berättelserna om dem har vuxit sedan dess, de har ristats in i vårt gemensamma medvetande med eldskrift. De är eviga.
Nu har en ny generation spelare gett sig själva chansen att bli det.
Tar de den – eller blir det här ännu en av alla parenteser i klubbens historia, ett av alla de där åren då Luleås herrar var väldigt nära, men..?
I hundratals år har Norrbotten varit ett råvaruförråd för Sverige. Härifrån har resten av landet hämtat skinn, lax, skog, el, malm och människor. Allt som har varit värt något har utarmats oss, skickats söderut, och det har gett oss en ständigt malande känsla av att det som är kvar, vi som är kvar, inte kan vara värt något. Luleå Hockeys SM-guld 1996 var första gången som ett norrbottniskt lag vann något i de stora sporterna och visade att fan, vi kan något här uppe också.
Det är därför som det här betyder så otroligt mycket för Luleås fans.
I en landsände som rånats, hånats och marginaliserats under så lång tid betyder det allt att vara bäst bara en liten stund.