Jag har hört en hel arena skandera Brendan Shinnimins namn. Jag har känt ishallen gunga i sina fundament av alldeles för många hoppande norrbottningar. Jag har sett en amerikansk professorstyp, knappt två äpplen hög, avgöra en final. Jag har sett ”Bulan” vinna en avgörande match som tränare. Jag har sett en 22-åring från Nyköping, en 26-åring från Munkedal och en 27-åring från Quebec, Kanada döda 29 år gamla spöken. Jag har sett Linus Omark sträcka på sin 38-åriga kropp och vråla ut sin lättnad och lycka.
Jag har sett Luleå Hockeys herrar vinna SM-guld.
Nu har jag tammefan sett allt.
Det här var en seger för Seard och Molly, för ”Macke” och Glenn, för ”Nobbe” och ”Osten” och ”Skuggan”, för de som inte kunde och fick vara med, de som inte hann, de som var i Karlstad och Skellefteå och Gävle och de som stannade hemma. Det här var en seger för ett helt län, en näve i luften, ett långfinger söderut och ett besked om vad idrott kan betyda.
När vi gick i femman flyttade Jakob till Stockholm. Han var min bästa kompis, något slags andningshål i en verklighet som inte alltid var vidöppen för andra intryck än de som handlade om mopeder och sport. Han steppade, jag läste, han hade He-mangubbar, jag hade marsvin, båda tyckte om att spela Drakar & Demoner. Luleå Hockey blev hans ankare till Norrbotten, vårt gemensamma intresse, utan hockeyn hade vi långsamt drivit ifrån varandra. Nu umgås vi fortfarande.
Våren 2018 förlorade Robert och hans sambo sin dotter. Han kastades in i ett totalt mörker, han säger själv att ord inte kan beskriva hur dåligt han mådde och alla föräldrar förstår honom. Men så till hösten tvingade en kompis med honom till H-läktaren, till den glödande kärnan, han ställde sig där mitt i kaoset och hittade ljuset igen, något slags hopp, någon slags mening med tillvaron.
När Luleå spelade final mot Färjestad 2022 fick Åse diagnosen: Cancer. Strålning, cellgifter, alla regimer som sjukvården kunde sätta in för att stoppa sjukdomen planerades. Åse hade bara ett krav: Vi väntar tills efter slutspelet. När Linus Omark gled av banan med böjd nacke påbörjade hon sin behandling. Nu är hon frisk – och Luleå Hockey är svenska mästare.
Det är bara en lek.
Vaddå ”bara”?
Norrbotten är Norrbotten, med sin historik, semantik och polemik. Redan Karl Bonde och Axel Oxenstierna tyckte att vi var Sveriges eget Västindien, en råvarudepå att forsla ut rikedomar från till det riktiga Sverige. Så fortsatte det, med skog och el, malm och hockeyspelare, tills Luleå Hockey tog sig upp i den högsta hockeyserien och så småningom tog sitt och länets första SM-guld i en stor lagsport.
Det har runnit en del vatten genom Vietasturbinerna sedan dess.
Under de 29 år som passerat har norrbottniska lag skämt bort oss med SM-guld. Luleå Hockey har tagit över ett damlag och själv vunnit åtskilliga av dem. Klubben har dessutom skapat ett klimat där supportrarnas röster räknas och faktiskt välkomnas, tack vare det har man begåvats med vad som måste vara ett av hockeyvärldens främsta fansföljen.
Nu har de supportrarna till sist fått ett herrlag som motsvarar deras förväntningar och emotionella insatser.
Hakkaspoeten David Väyrönen har – bland annat – skrivit dikten ”Vår ropande röst (i obygden)”. Jag uppskattar väldigt mycket av det Väyrönen skriver, just den här avslutas enligt följande.
”och jag tror att det är många som kommit ut hit idag
som ändå känner samma stolthet som jag
att man ändå vågar säga högt här ute
hur kan man inte vilja leva som oss
för vi har varit med om
vilken behållning det är för människan
att vi skulle behöva allt mindre söderifrån”
Norrbotten saknar inte brister. Luleå Hockey är inte en felfri förening. Men just nu, just här, är den bäst i landet.
Det här är Norrbotten – vi behöver allt mindre söderifrån.
Just nu, just här, har vi allt vi behöver.