När Luleå Hockey satsade stenhårt inför fjolåret fanns tidiga orosmoln om statistikspelare och luftslott. Dåvarande tränaren Joakim Fagervall manade till lugn och påstod att han älskade legoknektar för den professionella inställning som sådana medför.
I grund och botten fick Luleå precis det som de värvade. Men det var också hela problemet. I år ser det betydligt mer rejält ut.
Omgång 3 i fjol. Första derbyt för säsongen i Coop Norrbotten Arena. Toni Rajala presenterar sig direkt för hemmapubliken med en helt magisk passning som skär igenom Skellefteåförsvaret – en backhand där det ser ut som att han knappt tittar upp. Jan Sandström kommer störtande från blålinjen och knäpper in 1–0. "En helt fantastisk passning av Rajala, jag förstår inte hur han såg den", sade Sandström efter matchen.
Luleå faller sedan ihop som ett korthus och förlorar med 1–4. Den finske forwarden är mer eller mindre osynlig i övriga perioder.
Under grundserien skrapar finländaren ihop till, på papperet fina, 32 poäng.
På isen ser det däremot bedrövligt ut från lagets största stjärna. Oftast som sämst i matcherna då han borde vara som bäst. Knappt värdig att ta en plats bland fyra kedjor i slutspelet.
Satsningen i år är fortfarande stor från Luleå Hockey, men den här gången är värvningarna smartare. Inte lika flashiga som tidigare. Mer Volvo än Ferrari. Rejäla, oavsett om det är hemmamatch mot Karlskrona i november eller sjunde avgörande semifinal i Scandinavium. Framförallt bättre för laget.
I teorin är, och var, Toni Rajala och Jacob Micflikier spelare som kunde bli hjältar i vilken match som helst. Forwards som under en hel säsong är pålitliga poänggörare. I praktiken var det inte en duo som vinner SM-guld åt en klubb.
Det påstår jag inte nödvändigtvis att Kael Mouillierat och Tim Kennedy heller är – jag ser fortfarande Luleå Hockey som ett lag för en 4–5:e plats i serien – men jag är också hyfsat övertygad om att deras prestation inte kommer svaja beroende på motståndare eller vad som står på spel.
De både centrarna har en otroligt viktig roll i år. En snabb blick på Luleås forwardsuppsättning skvallrar om spelare som i mångt och mycket behöver bra medspelare för att producera.
Johan Harju och Petter Emanuelsson kommer inte snurra upp ett helt försvar för att sedan hänga den i klykan.
Bill Sweatt har potential att göra det – men de kraven är svåra att ställa efter hans fjolårssäsong.
Julius Junttila gör första säsongen någonsin utanför Finland och det går inte att förvänta sig allt för många individuella nummer där heller.
Det krävs med andra ord att lagets två producerande kedjor hittar en kemi – och där ser jag det som Mouillierat och Kennedys uppgift att lyfta sin omgivning och driva laget framåt.
För övrigt en egenskap som tidigare nämnda legoknektar inte lyckades med för fem öre. Det spelade liksom ingen roll om Toni Rajala parades ihop med Anton Toolanen och Isac Lundeström eller Lucas Wallmark och Johan Harju – det handlade bara om honom själv ute på isen. Större individualist gick inte att hitta.
Visst finns det en viss risk att årets upplaga tappat lite för mycket finess (en bedömning som först bör göras efter Kennedys intåg) men jag väljer hellre det. Årets Luleå är mer beroende av att bli ett sammansvetsat gäng med bra lagspel och det återstår att se hur Stefan "Skuggan" Nilsson med sin ledarstab lyckas med det.
På kort sikt är den uppgiften viktigare än att få till en mer passningsorienterad och offensiv ishockey.
Framöver är ett utvecklat spel vägen till SM-guld (se Frölunda och Skellefteå). Luleå har bara inte hunnit tillräckligt långt ännu – och det kommer dröja ytterligare något år. Det är bara att se den tid det tog för spelare som Ilari Melart, Craig Schira, Jacob Lagacé, med flera att komma in i systemet i fjol. Där kan klubben skörda först i år.
Upprepar Luleå Hockey fjolårets prestation och tar sig till semifinal är det klart godkänt 2016/2017.
Samtidigt kommer serien plana ut och glappen mellan toppen och botten har nog aldrig varit så små.
Det är en säsong då en skräll mycket väl skulle kunna inträffa.
Skrälla kommer det däremot inte att göra i nydöpta SDHL. Allt annat än upprepad succé för Luleå Hockey/MSSK vore en dunderskräll.
Målvaktssidan är bredare än i fjol, backuppsättningen är bättre och vad gäller forwards finns det inget lag i svensk ishockey som kan erbjuda samma djup och spets.
Ett Linköping med stjärnan Jennifer Wakefield på plats hela vägen den här säsongen, bör kunna ge en viss match. Men det finns egentligen ingenting som talar för att det ska vara tillräckligt för att rubba Luleå.
I en logisk värld ska ett lag under ett år kunna mejsla fram tydliga roller för att få ut så mycket som möjligt av den skicklighet som finns. Ett överflöd av kompetens ska egentligen aldrig vara dåligt.
Visst, pengar på banken och statistik på ett papper ska inte garantera inte framgång. Men låt säga att det här är undantaget som bekräftar regeln.