Resan som undertecknad och min gode vän Lars ger oss ut på är en repris från 2015 – med ett stort undantag. Vi kommer fylla på med cirka tio nya banor som vi aldrig testat förut. Det är lite det som allt handlar om att prova nya golfbanor och att göra det i landet där golf är lika klassiskt som mjölkkor i Sverige. Fast vi kommer också se en hockeymatch, men det kommer jag att återkomma till senare i höst.
Det finns massor att berätta om Skottland för det osar historia kring de flesta golfbanorna, men mest av allt minns jag en gammal man som var starter på Leven Links. Efter några tappra försök att föra ett samtal med denne man som hade en skotsk dialekt som var bredare än allt vi fram tills dess hade stött på resignerade vi och nickade förstående.
Sen kom vi till läget när han skulle ha våra namn.
Jag försökte säga mitt namn så tydligt det bara gick HÅKAN. Han tittade på mig en stund och upprepade det som han hade uppfattat HOGAN.
Till historien bör nämnas att Ben Hogan är en av världens genom tiderna mest meriterade golfspelare – det är inte jag.
Hur som helst gjorde jag ett nytt försök och bokstaverade H-Å-K-A-N.
Den gamle mannen som antagligen var samtida med Ben Hogan, född 1912, tittade på mig och nickade, Hogan.
Jag gav upp.
Att spela golf i Skottland handlar om att spela linksbanor som till skillnad från parkbanor slingrar sig utmed havsbandet. Det är liksom links allt handlar om, men vi spelar också lite banor inåt landet.
Ballumbie är en parkbana som i stort sett ligger mitt inne i Dundee, en stad med dryga 100 000 invånare, var en upplevelse utanpå det mesta. Utslaget, tee, på ettan låg i det närmaste uppe på taket till golfshopen och utslaget gick rakt ut i en gräsbeklädd ravin. Det var en trevlig start – men det som går ned ska också som bekant en gång gå upp.
På det tredje hålet insåg vi att vi skulle upp för i stort sett samma galet branta backe. Efter att ha slagit upp det andra slaget mitt i backen så påminde Lars mig vikten av att bromsa fast golfvagnen. Jag gjorde det, men det gjorde inte Lars. I ögonvrån kunde jag se min vän springa nedför den bra grässlänten jagandes efter sina golfklubbor.
Vi tillbringade också tre dagar i St Andrews. Det går inte i ord att förklara känslan av att spela golf där, visst ok jag är kanske lite nördig i överkant men det var en religiös upplevelse. Själva staden är inte mycket att orda om den är bara fantastiskt med sina gamla ruiner, men för oss golfnördar är staden så mycket mer. Där handlar allt om golf. Å då menar jag verkligen allt.
Det bor inte ens 20 000 människor där, men det finns minst 10 golfshopar och lika många golfbanor.
Jag och Lars spelade inte den mest klassiska, Old Course, av dem alla, men vi spelade många andra och ingen av dem gjorde oss besvikna.
Nu är det dags för repris och exakt den helgen då mästarna Luleå Hockey/MSSK startar sin serie. Precis lika säker som att jag är på att vår resa blir ett minne för livet är jag att den kommande säsongen för Luleås damer också blir minnesvärd.
Laget har spetsats med massor av rutin och kunnande därför har jag svårt att se dem som något annat än en stor favorit till ett nytt guld. Det är inte alltid enkelt att ha massor av stjärnor i ett lag, men något säger mig att det inte kommer vara ett problem. Läser laguppställningen Michelle Karvinen, Jenni Hiirikoski, Emma Eliasson, Johanna Fällman, Emma Nordin och Noora Tulus med flera och jag förstår att varje lag i SDHL (tidigare Rikserien för damer) skulle kunna ge massor för att ha en enda av dessa spelare i sitt lag.
Blir det damernas år igen?
Ja mycket talar för det.