Att tappa en Luleåtjej som tillhör svensk baskets allra främsta spelare, är lagets försvarsgeneral, MVP, nyckelspelare, you name it, är i sig inget märkvärdigt.
Rimligen borde det finnas mängder av klubbar som är intresserade av att förstärka sin trupp med Josefin Vesterberg när hennes skada har läkt.
Däremot förväntade sig ingen, troligen inte Udominate heller, att det var i Umeå som 22-åringen skulle hamna.
Hur kan det då komma sig att en Hökenfostrad landslagsspelare självmant väljer att höra av sig till den värsta konkurrenten till laget i hennes hjärta?
Ja, det är en fråga som behöver redas ut – för det ska aldrig någonsin behöva ske.
Som jag har förstått saken har Luleå Basket pushat på för att Vesterberg ska skriva ett tvåårskontrakt utan klausuler. Klubben vill fortsätta bygga på kontinuitet, utvecklas ute i Europa och se långsiktigt. Bra så och rätt tänkt.
Vesterberg har däremot sett sin framtid i en annan klubb, på högre nivå än vad något svenskt lag befinner sig på i dag. Skadad som hon är har knappast anbuden haglat till nästa säsong, men 2017 är planen att hon ska kunna ta det steget. Förhoppningen var att kunna ta ett år till i Luleå, komma tillbaka i form, spela hem ytterligare ett guld och sedan vara redo för en ny sejour utomlands.
Av den anledningen var det inget alternativ att skriva ett rakt tvåårskontrakt.
Om det har funnits andra detaljer som de inte har kommit överens kommer vi aldrig få veta. Det är inte omöjligt att Udominate lade upp ett saftigare bud – eller att Luleå erbjudit något som varit prestationsbaserat på grund av skadan. Det vet jag inte och tar därför inte med i analysen.
Däremot vet jag att Luleå har stått fast vid ett tvåårsavtal ända fram tills Josefin Vesterberg redan bestämt sig för spel i Umeå.
Då har Jens Tillman och Urban Nordh förstått allvaret och kunnat tänka sig att förhandla. Tyvärr alldeles för sent. Om det nu fanns en sådan möjlighet förstår jag inte varför det kontraktet inte lades fram på en gång när det var önskemålet.
På en rak fråga säger Josefin Vesterberg att hon nog hade stannat i Luleå om erbjudandet kommit tidigare.
Det är illa att kommunikationen mellan parterna inte kunnat vara tydligare än så och att det slutat med spel i Udominate. Troligen har Luleå Basket tagit för givet att de skulle få behålla sin guldklimp och helt enkelt spelat ett för högt spel i förhandlingarna.
I en krönika som publicerades i lördags räknade jag upp oersättliga spelare i Luleås elitlag. Inom basketen hittade jag ingen som är ovärderlig. Josefin Vesterberg är helt klart den som ligger närmast till hands för beskrivningen. Men man ska komma ihåg att hon bara har varit på planen vid 1 av 3 guld i klubbens historia och att hennes spel inte kom lika mycket till sin rätt i Eurocup som i Sverige.
Det som smärtar mest är att Udominate helt plötsligt har fått ett guldvapen som de tidigare har saknat. Medan Lina Pikuté och Klaudia Lukacovicova har spelat halvskadade och vikit ner sig när det har stått som mest på spel är Josefin Vesterberg en insidespelare av rang med otroligt hög lägstanivå. Kanske inte samma högsta scoringförmåga, men i övrigt en betydligt nyttigare spelare.
Visst går det att hitta en ersättare som är lika bra, eller bättre, om rätt slantar läggs ut på en sådan spelare.
Men det stör mig att lagets bästa spelare, som vill spela i Luleå eller ute i Europa, hamnar i Umeå.