Trots att det skrivits tonvis med böcker i ämnet är det få saker inom idrotten som är lika svårt att bemästra som självförtroende.
Hur spelare påverkas i med- och motgång är nästan lika individuellt som antalet utövare. Vissa svävar snabbt uppe i det blå, medan andra skottar ner sig sex meter under jord för minsta lilla.
Men en faktor som nästan alltid styr i motgång är trygghet. Vilken tillit känner personen till miljön, sig själv och kamraterna? Det är direkt applicerbart på prestationen. En annan är vilken kravbild personen har på sig själv, eller om det handlar om en lagsport, laget har på spelaren.
Det är tydligt att flera spelare i Luleå Hockey presterar under den förväntade nivån och det finns säkert inget enkelt svar till varför det är så, men min uppfattning är att de saknar tryggheten.
Då menar jag inte att det finns en brist på tilltro till lagkamrater eller ledning – det är inte jag rätt person att uttala mig om – däremot skapas en oro kring lagets spelsystem.
Ett grundspel kan liknas vid samarbetsövningen där en person blundar och faller bakåt mot en grupp människor som fångar upp kroppen innan den tar i marken. Det är den känslan som en spelidé ska ingjuta. Alla vet precis vad de ska göra och vad lagkamraten vill göra. Där är inte Luleås spelare ännu och det kostar för varje match som passerar.
Jag tycker också att laget satt en onödig press på sig själva i och med den kaxiga målsättningen som uttalades inför säsongen. Även om den kommer från klubbhåll och tränarna påstår att det inte är någonting som påverkar laget så går det naturligtvis inte obemärkt förbi.
Hur många frågor har inte handlat om guldet?
Vilka förväntningar bygger det upp bland supportrar och sponsorer?
I en liten stad som Luleå går det inte att missa. Herregud, spelarnas avslappningsrum är målat i guldfärg.
Om inte föreningens svansföring hade varit så hög inför säsongen hade kanske också inledningen satts i normala proportioner. Det hade blivit en dålig start istället för den katastrofala bild som har målats upp – både medialt och bland supportrar.
På träningen i måndags var Lucas Wallmark tillbaka och tog plats i förstakedjan. Kanadensaren Jacob Lagacé, som agerat förstecenter, sedan första ispasset var plötsligt utanför laget och fick agera extraspelare.
Utåt blev det han som offrades efter lagets knackiga start. Det var säkert inte alls den signalen som var avsedd att sändas ut – men naturligtvis tolkas det så av utomstående.
Det kändes bara fel. Dels tycker jag inte att Jacob Lagacé har visat upp dålig attityd, fysik eller spel. Tvärtom verkar det vara en ödmjuk kille, med hög arbetsmoral och en djup verktygslåda.
Däremot har han fått allt för stora skor att fylla.
Visst, han gjorde mest poäng i allsvenskan förra säsongen – men att gå från allsvenskan till förstakedjan i ett SHL-lag som bara talar om guld. Det är klart att prestationsångesten hänger tungt.
Mer rättvist hade varit att låta honom ta en mindre roll i laget och på sikt växa in i rollen. Som extraspelare lär han sig ingenting och det handlar inte om en ung kille som ännu inte är utvecklad fysiskt. Centern kan utan problem gå in i en trejde-, eller fjärdeformation och gnugga till sig självförtroendet.
Men som jag nämnde i början av texten. När det kommer till självförtroende finns det ingen enkel mall att följa.Ingen illustrerar det bättre den senaste veckan än Malte Strömwall.Den unge forwarden kom till Luleå Hockey mitt under den förra säsongen i hopp om att finna tryggheten. Men tämligen omgående blev han nedskickad till Asplöven och senare utlånad till HV71.I somras lämnade Malte Strömwall Luleå för allsvenska AIK och där är han nu allsvenskans formstarkaste spelare med otroliga 14 poäng (11 mål och 3 assist) på sju matcher. I Asplöven blev det ett ynka mål på fyra framträdanden.
Det beror knappast på att han har blivit en så pass mycket bättre ishockeyspelare på fem månader.