Under måndagen presenterade Luleå Hockey värvningen av Filip Hållander. Luleå vann fajten med alla andra SHL-klubbar som var ute efter forwardslöftet. Starkt gjort och kul med en till ung spelare som är redo att jobba arslet av sig i "Bulans" spelsystem.
Det innebär att lagbygget är klart, om nu inte Joel Lassinantti, Robin Kovacs eller Emil Larsson försvinner till KHL eller NHL.
Det innebär att man förutom Hållander värvat ännu ett stort framtidsnamn i form av Isac Brännström, finska duon Juhani Tyrväinen och Arttu Ilomäki som just nu tillhör Finlands trupp inför VM samt David Rautio som jag ser som en perfekt andremålvakt.
Johan Forsberg, Johan Harju, skadade Patrick Cehlin och Niklas Rubin har lämnat, samt Isac Lundeström som tillhör Anaheim Ducks.
Förlusten av Lundeström är såklart kännbar, men de övriga lämnar inga tomrum som inte går att fylla.
Luleås lag ser ut att bli bättre än i fjol då man slutade tvåa i grundserien och tog sig till semifinal. Trots det är det tydligt att klubben vill sänka förväntningarna i stället för att höja dem. Något annat än det kan jag inte tyda från det här citatet:
– En topp 6-placering är rimligt, säger sportchefen Stefan "Skuggan" Nilsson.
Rimligt?
Nej.
Det är fegt.
Att Luleå Hockey inte utåt siktar högre än så är för mig en gåta. Klubben verkar ha en tydlig strategi som handlar om att slå från underläge. Den fungerade i början, men nu känns den bara fånig. Jag hade hellre sett "Skuggan" stå där och prata om gulddrömmar. Det hade känts mer värdigt.
Luleå Hockey har vunnit ett SM-guld sedan klubben bildades 1977. Det borde vara fler än så. Men då måste man själv börja tro på det också.
Visst, det är fortfarande april och vi vet inte vad för lag konkurrenterna kommer att ha när säsongen startar, men oavsett tycker jag att man ska skicka bättre signaler än så här och våga ha en betydligt mer aggressiv målsättning.
Jag vill känna samma känsla som när amerikanska basketspelare landar i stan och man hinner knappt ställa en fråga innan de säger att de kommer hit för att vinna guld. Självklarheten som finns i dna:t.
Lars "Osten" Bergström har testat på att sticka ut hakan och kört "Bucklan ska till Luleå-kampanjen" samtidigt som han värvade stjärna efter stjärna.
Det gick inte den gången och han har hånats för det.
Men hellre en ny BSTL-era än den här underdog-stilen.
Vad är ni rädda för?
Möjligtvis blir det fler frågor från journalister om ni inte lyckas.
Möjligtvis inger det respekt från omgivningen och bygger en mentalitet som behövs för att i slutändan stå där som vinnare.