För ett lag med guldambitioner finns det många fallgropar på vägen. Luleå Hockey inte bara föll i varenda en – de tog också fram spaden och grävde hålen själva.
I tre månader har laget först och främst slitit för att ens ta sig upp, sedan frustrerats över att gång efter annan falla tillbaka.
Nu, för första gången den här säsongen, ser vägen rakare ut. Det är fortfarande ingen nedförsbacke. Segrarna kommer inte komma gratis, men det viktiga är att Luleå har insett det.
Jag är generellt skeptisk till att plantera roller och sätta spelare i fack. För att gå ut inför en säsong och säga att man ska vinna allt krävs det lite verklighetsförankring. Nu byggdes ett helt nytt lag, det skapades två toppkedjor som skulle göra mål, en som skulle tacklas och en som skulle spela försvarsspel. "Ni är bäst på det ni gör, lös situationen".
Det funkade naturligtvis inte. Lika lite som Jacob Micflikier ska göra allt offensivt, ska Karl Fabricius på egen hand se till att det hålls rent bakåt. I en lagidrott som ishockey krävs att alla bidrar över hela banan.
Det här är självklart busenkel matematik och en lika given grund som att spelarna använder klubba och hjälm. Likväl gick det inte fram inledningsvis.
Jag skulle inte kalla det hybris, det är ett starkt ord i sammanhanget, men en form av skev självbild uppstod i samband med guldmålsättningarna. Just den där känslan av att allting löser sig. Att någon annan tar tag i det. "Vi är ju så skickliga pappret".
Det har kostat SHL-segern (jo, den kan räknas bort). Men det grundspel som Luleå börjar visa upp – och kan bygga vidare på – är tillräckligt lovande för att klubben ska drömma vidare om titlar.
Det är den här nivån Luleå räknade med att starta ifrån. Det här är golvet för hur bra det här laget ska spela – allt annat är ett misslyckande. Taket har vi ännu inte sett. När Luleå når dit är man ett av Sveriges bästa lag. Jag säger "ett av" eftersom jag aldrig tror det här lagbygget kommer dominera. Luleå kommer inte att ställa av Skellefteå i fyra raka matcher. De kommer inte slå ut Frölunda i två möten utan att jobba häcken av sig. Men jag är övertygad om att Luleå, precis som i fjol, kan gneta sig förbi vilket lag som helst.
Det allra viktigaste är att det inte längre fälls krokben på sig själv. Spelare, tränare och ledning börjar äntligen inse vilket lag man är. För första gången på länge krävs det att motståndaren faktiskt spelar bra för att slå Luleå. Länge var det inte fallet.
Spaden är inställd i förrådet. Där måste den stanna.